Sverige behöver mer solidaritet – inte fler miljardärer

Liberalerna lovar att fördubbla antalet svenska miljardärer, om någon nu ger dem chansen.

En liberal kan säkert försvara klyftor om de nu handlade om ansträngning och samhällsbetydelse. Men vem tror på riktigt att det är de rika som går upp tidigt på morgonen för att få samhället att fungera? På din egen arbetsplats, skulle det märkas först om de bäst betalda stannade hemma en grå måndag eller om de i produktionen eller kanske städ bestämde sig för att ”jobba hemifrån”? Är det verkligen liberalt att det är dubbelt upp värderat att placera våra pengar än att ta hand om våra barn?

Sådana värderingsfrågor besvärar kanske inte Simona Mohamsson. Men det finns andra, rationella skäl till varför det stora antalet miljardärer och den mycket snabbt växande ojämlikheten i Sverige är ett internationellt uppmärksammat problem.

För det första är stor ojämlikhet ett demokratiskt problem. Demokratins idé är att alla människor bär erfarenheter som kan vara till nytta när gemensamma beslut ska fattas. Makten i demokratin fördelas lika – en människa, en röst.

Men den som har mer pengar kan på olika sätt utöva makt över den som har mindre. Han får först tillgång till sådant som många vill ha, han kan köpa andras arbete och han kan genom reklam försöka påverka andras åsikter.

Var och en som studerar hur val i USA handlar om vem som bäst kan anpassa sina åsikter för att fylla valkassan, kan fundera över om demokratin i längden överlever alltför ojämlik fördelning av pengar. Den som vill svara på varför Sverige år efter år har kvar ett skolsystem som gör några riktigt rika samtidigt som många barn inte får den hjälp de behöver – trots att de allra flesta svenskar vill förbjuda vinstdrivna friskolor – kan fundera över samma sak.

För det andra minskar ojämlikhet ett samhälles förmåga att möta gemensamma problem. Segregationen i Sverige är knivskarp. Det finns barn som ikväll ligger vakna oroliga över familjens ekonomi och det finns fattigpensionärer. Men 46 individer (!) äger lika mycket som åtta miljoner svenskar. De har inte hamnat där för att de kämpat särskilt hårt, utan för att de kunnat placera pengar så att de växer utan att de ens behöver bekymra sig om sådant som väckarklockor eller att söka i tid om semester.

Samtidigt matas vi alla konsekvent, och matar i asociala medier varandra, med bilder av det eftersträvansvärda, rika livet. Att leva normalt blir allt dyrare.

Men för att samhället ska fungera krävs att vi betalar skatt, ägnar en del tid åt ungarnas fotboll före karriären, ställer upp för varandra i kristider. Det kräver att vi känner med, och inte föraktar varandra. Det är svårt om klyftorna är så djupa och breda att det inte riktigt går att se över till andra sidan, förstå hur livet där ter sig.

För det tredje finns det ett mänskligt misslyckande i målet att bli miljardär. Den som verkligen vill bli rik måste på något sätt hantera att andra inte är det. Även om det i särklass vanligaste sättet att bli rik är att födas rik – och den som annars lyckas behöver en stor mängd ”tur” och hjälp av andra människor som tror på en – så visar forskning att de flesta riktigt rika betraktar sin förmögenhet som något de själva åstadkommit. Först då går det att acceptera att den egna positionen är så annorlunda medmänniskans.

En hel del studier visar också att många rika, som en konsekvens, blir mindre omtänksamma och hjälpsamma än medelpersonen. Tänk att nå det eftersträvansvärda, men då bli mindre den människa de flesta av oss önskar att vi är.

Nej, ge upp målet om fler miljardärer.

Det enda vi vet att vi har är lite tid tillsammans på den här oroliga planeten. Vi är den mest utvecklade arten i det kända universum, i den mest utvecklade civilisationen. Varför ska vi bete oss som ekorrar som samlar mer nötter själva, än vad vi någonsin kan äta?

Vi har teknik som kan förstöra allas liv flera gånger om – eller låta alla leva med tillräckliga resurser för att ha makten över sin egen framtid. Är det valet verkligen svårt?