Genom det artivistiska* textila initiativet ”Hoppets ekosystem” vill Carmen Blanco Valer visa att aktivism och textilt skapande kan gå hand i hand. Nu laddar hon inför den stora klimatmarschen den 23 augusti där vimplarna från projektet kommer vaja i skyn. Men först ska broderierna ställas ut på Bacchi Syre.
– Jag kommer från en textil kultur och har alltid varit omgiven av textilier. I Peru finns det tyger som är sextusen år gamla. Innan kolonialismen så hade textilier också ett väldigt stort värde, till exempel kunde de användas som valuta vid politiska förhandlingar. Och innan skriftsamhället vävde man in betydelsebärande symboler i tygerna, berättar Carmen Blanco Valer, som själv har sina rötter från urfolken i Peru.
Även i andra kulturer har textilier betytt mycket genom historien. Carmen Blanco Valer nämner till exempel nornorna som vävde livets trådar i den nordiska mytologin och att liknande historier även finns i exempelvis den grekiska.
Från hantverk till lump
Hon berättar att det var när hon jobbade som metallarbetare som hon insåg hur lågt det moderna industrialiserade och patriarkala samhället värderar textilier och handarbete.
– Då fick vi in säckar med så kallad lump som vi använde för att torka av fett från maskiner och händer. Och bland dessa fanns det också broderier gjorda av tanter runt om i Sverige. Och jag kunde inte förmå mig att använda dem till att torka händerna på!
Hon insåg då att många av hennes arbetskamrater inte förstod hur mycket jobb som låg bakom broderierna.
– Det blev en sådan krock mellan att vara feminist och metallarbetare och föraktet för det här kvinnoarbetet. Senare har jag förstått att även en del feminister har sett ner på det textila och kallat det för förslösad kvinnokraft. Men för mig är det ett sätt att uttrycka idéer och att samtidigt få chansen att meditera och reflektera.
En flagga för klimatet
De senare åren har hon intresserat sig mycket för kreativa processer och hur man genom kreativt skapande också kan skapa hopp. En inspirationskälla är den 300 meter långa klimatflaggan i Peru som miljörörelsen där skapade inför klimattoppmötet 2014. Inför valet 2018 ville hon tillsammans med bland andra Färnebo folkhögskola (där hon arbetar) och Latinamerikagrupperna skapa något liknande. Resultatet blev en 30 meter lång flagga som sedan dess har synts i många klimatdemonstrationer.
Efter det har hon också lanserat ett projekt som kallas för Hoppets ekosystem, även denna gång med inspiration från liknande projekt i Latinamerika. Projektet består av textila bonader skapade av kvinnor över hela landet av återbruksmaterial och som tillsammans visar ett textilt ekosystem med växter, skogar, djur och sjöar. Hon har dessutom hållit flera kurser med namn som Feministiskt broderi för rättvisa, och Broderi för social- och miljörättvisa.
Vad tänker du att den här typen av skapande kan bidra med till klimatrörelsen?
– Dels handlar det om att ifrågasätta vår överkonsumtion av textil. Vi använder oss ju huvudsakligen av återbrukstextilier och då får vi också möjlighet att prata om varför det är viktigt. Hur kan något som en gång var så vördat ha blivit en slit-och-släng-vara som skapar berg av sopor
Carmen Blanco Valer menar också att broderi kan vara en revolutionär handling eftersom det utmanar produktivitetsnormen och snabbhetsnormen som råder i ett kapitalistiskt samhälle.
– Allt i dag ska vara funktionellt och gå snabbt, snabbt, snabbt. Men det fungerar inte med broderi. Där måste det gå långsamt och då får du också tid att reflektera över livet och över samhället.
Mellan tanke och handling
En annan sak som driver henne är att utmana separationen mellan kroppsarbete och huvudarbete som hon menar råder i den moderna västerländska kulturen.
– Man separerar tänkandet från görandet och skapar hierarkier mellan dem. Det är finare att tänka och filosofera än att göra. Med hjälp av de här projekten och den textila aktivismen försöker jag visa att vi kan göra båda, vi kan vara både logiska och skapande.
När hon hållit på ett tag med Hoppets ekosystem insåg hon att det trots allt krävde vissa sy- och broderifärdigheter. För att göra tröskeln så låg som möjligt har hon därför nu också startat projektet Hoppets vimplar där idéen är att göra vimplar med hoppfulla bilder eller budskap. Bilderna på vimplarna kan vara broderade, men man kan också rita eller skriva positiva budskap med en textilpenna. Tack vare stöd från Rebellmammorna har hon nyligen varit på en ”textil artivistisk turné” i bland annat Karlskoga, Västerås, Leksand, Älvsjö och Luleå.
– Men Rebellmammegrupper, ibland med stöd av kretsar från Naturskyddsföreningen på orten, har också skapat vimplar utan att jag behövt åka dit. Jag får vimplar skickade till mig från alla möjliga håll och ibland måste jag titta på kartan för att se, var ligger den här orten? Detta gör mig oerhört rörd och inspirerad eftersom kollektivt gemensamt skapande har ett mervärde. Hittills har nästan 200 vimplar kommit till mig, men det kommer många fler.
Om man inte redan kan sy eller brodera, finns det möjlighet att lära sig det på de här träffarna?
– Väldigt många, särskilt inom den äldre generationen men också många yngre, har ju gjort något någon gång i slöjden. Det är många som säger ”jag kan inte”, men sen visar det sig att de visst kan. Kroppen minns det som hjärnan har glömt. Ibland har jag hjälpt till lite och lärt ut några grundstygn, men ofta upptäcker många att de kommer ihåg stygn som de trodde att de hade glömt. Det är också väldigt tillåtande, vi är inte ute efter att skapa perfekta grejer utan att ha kul tillsammans.
Stygn av motstånd
Under historiens gång har textilier många gånger använts som motståndshandlingar och för att visa upp olika former av förtryck. Carmen Blanco Valer nämner till exempel suffragetterna som använde sig av olika färger och textila symboler för att ena medlemmarna. Hon nämner även mödrarna på Plaza de Mayo i Argentina vars vita sjalar, som hade sytts av tygblöjor, blev viktiga symboler när de protesterade mot militärdiktaturens bortförande av deras barn. Eller anhöriga till bortrövade under Pinochetdiktaturen i Chile som skapade arpilleras, textila tidsdokument som vittnar om övergrepp och kamp.
Även efter andra världskriget använde en del förintelseöverlevare textilt hantverk för att bearbeta händelserna i koncentrationslägren. Carmen Blanco Valer berättar också om en kursdeltagare hon hade som satt i fängelse i Argentina när hon var 17 år, men som lyckades smuggla in nålar och dra ur trådar från frottéhanddukar. Med hjälp av dessa kunde hon brodera på insidan av fångkläderna så att vakterna inte skulle se vad hon gjorde.
– Det var hennes sätt att säga: ”jag lever, ni kan inte knäcka mig”. Jag ser det här också som ett feministiskt motstånd och ett dekolonialt motstånd. Vi urfolk skapar hantverk och använder fortfarande våra kläder i hög utsträckning för att visa och bekräfta vår identitet.
Det som ger hopp
Mellan den 14:e och den 21:a augusti kommer bonaderna från Hoppets ekosystem att ställas ut på Bacchi Syre i Stockholm. Utställningen blir som en uppladdning inför Rebellmammornas, Rebellpappornas och Reserchers Desks 24 timmar långa klimatmanifestation på Sergels torg som inleds den 22 augusti och avslutas med den stora klimatdemonstrationen Enade för klimatet (som sammankallats av Naturskyddsföreningen) den 23 augusti. Carmen Blanco Valer säger att hon ser fram emot att se hur de färgglada vimplarna kommer kontrastera mot det svartvita mönstret på Sergels torg och hur deras hoppfulla budskap också kommer stå i kontrast till budskapen från valstugorna i området.
Bilderna på bonaderna och vimplarna utgår ofta från naturen. Till exempel är det mycket skog och vatten, säger Carmen Blanco Valer
– För en del kan det vara ett sätt att bearbeta sorg eller oro. En del kan känna sorg över ett kalhygge till exempel och då kan man visa hur skogen såg ut innan den blev till ett kalhygge. Jag brukar också fråga deltagarna: ”Vad ger dig hopp?” Och då kan det vara en skog, en solnedgång eller att se en groda till exempel. En del skriver budskap på vimplarna, men de flesta avbildar bara någonting som ger dem hopp.
Att arbeta med textil tror Carmen Blanco Valer också kan vara ett sätt att bredda miljörörelsen och göra den mer inkluderande.
– Vi ska inte bara locka till oss artnördar, utan också alla som inte kan så mycket om olika arter men som känner en stark oro för hur det ska gå med planeten. Det handlar inte bara om textil utan vi måste se till att nå alla människor där de står och där de känner att de kan vara med och bidra.
*Artivism är en sammanslagning av “art” och “aktivism” – en aktivistform där konst och kreativitet används som verktyg för att lyfta och driva förändring i frågor inom mänskliga rättigheter.
Källa: Amnesty
