Vi är många som älskar Östersjön, men trots att vi älskar den är vi på väg att förstöra den. ”Om något borde vara en politisk framtidsfråga, så är det Östersjön”, skriver Maria Ljung.
DEBATT. Den svenska poeten Vilhelm Ekelund lär ha sagt: ”Havet är en stjärna som aldrig slocknar.” Han liksom jag såg havet som en ren, klar och nästan mystisk kraft. För mig har havet alltid varit en plats där världen känns större än människan. Men ju mer jag lär mig om Östersjön, desto tydligare blir det att den stjärnan inte lyser som förr. Det är inte naturens nyckfullhet som förändrar den – det är vi.
När jag står vid en strand, oavsett om det är i Skåne, på Gotland, i Blekinge eller längs Roslagens kust, slås jag av samma sak: vi älskar Östersjön. Vi badar i den, seglar på den, skriver dikter om den, bygger våra liv kring den. Men kärlek utan ansvar är bara en form av bekväm romantik. Under ytan pågår en förändring som är både mätbar och smärtsam.
Övergödningen är inte ett abstrakt ord. Den är algblomningen vi ser varje sommar. Den är syrebristen som breder ut sig på bottnarna. Den är torskens kollaps, sillens stress och abborrens försvinnande. Det är ett hav som försöker andas men inte får luft.
Jag har länge tänkt att Östersjöns problem uppstår långt bort, men det är en bekväm illusion. Utsläppen börjar i våra egna landskap. Varje regn som faller över en åker, varje läckande dike, varje övergödd bäck leder till samma slutpunkt: havet. Fosfor och kväve rinner ut i ett innanhav som inte har kraft att skölja bort det.
Östersjön byter vatten långsamt, så långsamt att varje skada stannar kvar i decennier. Det är som att fylla ett rum med rök och sedan förvänta sig att ett öppet fönster ska lösa allt.
Jag har aldrig sett bottentrålning med egna ögon. Den sker långt från stränderna där vi står. Men jag ser konsekvenserna. När trålarna river upp bottnarna förstörs lekplatser för fisk, och sediment virvlar upp som kväver ekosystemen. Det är som att dra en plog genom en skog och sedan undra varför fåglarna försvinner.
Vi märker det när fiskbestånden minskar. När kustsamhällen förlorar sin framtid. När havet blir tystare.
När jag ser hur Östersjön förändras slår det mig hur märkligt det är att havet nästan aldrig nämns i valrörelser. Vi talar om trygghet, ekonomi, skola och vård, men sällan om det hav som binder samman hela landet. Ett hav som ger oss mat, arbete, somrar, identitet. Om något borde vara en politisk framtidsfråga, så är det Östersjön.
Att skydda ett hav är inte en romantisk gest. Det är ett samhällsbeslut. Och just nu saknas det beslut som skulle göra skillnad.
Det här måste ske – för hela Sverige:
- Skärpta utsläppsregler för jordbruket. Hållbar odling är fullt möjlig.
- Förbud mot bottentrålning i känsliga områden. Havets golv är inte en råvara.
- Storskalig restaurering av syrefria bottnar. Tekniken finns – viljan måste komma.
- Nationellt ansvar. Östersjön måste in i valrörelsen, inte stå utanför den.
- Tydligare kontroll av utsläpp från båttrafik och hamnar. Det är här effekterna syns först.
Jag skriver detta för att jag inte vill stå vid en strand om tio år och förklara för barn varför havet inte längre är som det var. Jag skriver för att jag tror att vi fortfarande kan vända utvecklingen. Men då måste vi sluta ta Östersjön för given, och politiken måste sluta blunda för den.
Ekelund såg havet som en stjärna som aldrig slocknar.
Jag vill att Östersjön ska få fortsätta vara den stjärnan, för hela Sverige.
