Med största sannolikhet finns samma motivationer hos andra flockdjur till att vara snälla som hos människor. Att tro att djur inte har empati och att det därför är okej att äta dem är önsketänkande och självbedrägeri, skriver Staffan Marklund.
DEBATT. 2023 upptäckte en ko leoparden som smög sig på hennes lyckligt ovetande ägare i Indien, hon valde att stånga rovdjuret och räddade därmed bondens liv. En hund i närheten hjälpte henne sedan att driva bort leoparden. Det finns mig veterligen inga studier kring nötkreaturs självuppoffrande sidor, så vi kan inte veta hur ovanligt denna typ av agerande är. Med tanke på att mjölkbönder har ett intresse av att deras boskap inte framstår som för sympatiska blir det ett naivt antagande att liknande incidenter skulle rapporteras varje gång de ägde rum.
Gällande grisar ser kunskapsläget något bättre ut. Lulu lyckades via en enastående insats rädda sin mattes liv 1998. I experiment har grisar också visat sig vara villiga att hjälpa en inlåst artfrände bli fri. I ett dramatiskt nyhetsfall ska en av dem ha försökt rädda en annan gris från en slaktare beväpnad med kniv. Den enskilda händelsen kanske skeptiker vill avfärda som ett bedrägeri, samt påpeka gällande studien jag nämnde att själviska motiv bakom solidariskt beteende inte kan uteslutas (något forskarna också erkänner). Men det senare gäller förstås människors goda handlingar också.
Homo sapiens moral kommer (i alla fall delvis) från det faktum att vi är flockdjur, instinkter så som medlidande (främst för de nära oss) och hämndlystenhet mot de som skadar andra har gjort att vi klarat oss bättre. En större grupp individer där alla agerar egoistiskt blir primärt kontraproduktiv evolutionärt, då källor till mat förbrukas snabbare och fler blodiga konflikter uppstår kring resurser. Det blir bättre att leva som ensamdjur än som hänsynslösa kollektivister. Med största sannolikhet finns därför samma motivationer hos andra flockdjur till att vara snälla som hos människor, så som grisar och kor. Att anta något annat vore som att utgå från att vi äter och förökar oss på grund av hunger och parningsinstinkt men att djuren vi slaktar uppvisar samma beteende på grund av någon okänd mekanik som det saknas bevis för.
En studie dokumenterade att när människor vet att de ska äta kött så tenderar vi att anta färre mentala egenskaper hos djuren vi utsätter för brutalt våld för smakens skull, ett önsketänkande om att offrens känslor inte är lika äkta som våra egna. Jag känner igen hur jag själv var när jag åt kött, och kan inte låta bli att minnas en anonym grov brottsling som kommenterade empati:
“Jag har känslor för andra personer. Om jag såg folk fångade i ett brinnande hus, då skulle jag uppleva en viss fasa. Men ändå har jag inte några känslor för dom jag skadat. […] Jag kan inte förklara motsägelsen mellan min smärta för dom i den brinnande byggnaden och min fullkomliga frånvaro av känslor för mina offer. Jag tror att det är för att där mina egna intressen och njutningar påverkas, där stängs mina känslor för andra automatiskt av […] Jag vet inte. Det enda jag vet är att om jag uppfattade lidandet hos mina offer, då skulle dom inte vara mina offer” (Samenow 2014, kapitel 18, sida 338).
Jag lärde mig som barn att sluta känna ordentligt för dom som köttindustrin dödade, delvis i respons på mina köpval, för ingen annan gjorde ju det och alternativet var att sluta sätta mina egna intressen framför andras liv. Vetskapen att vissa av dessa offer sannolikt skulle velat skydda mig mot faror om tillfälle presenterades, det tror jag hade påskyndat återhämtningen hos mig och förhoppningsvis även hos andra.
