Varje sommar ser vi samma mönster; kaniner hittas övergivna i parker, på badplatser, längs vägar och i skogar. Tamfåglar rymmer eller släpps ut till en värld där deras möjlighet till överlevnad på egen hand är noll. Djuren lämnas åt sitt öde när de inte längre är önskade, skriver Therese Bergman från Smådjurschansen.
DEBATT. Jag heter Therese Bergman och är en av grundarna till den ideella föreningen Smådjurschansen. Under många år har vi tagit emot dumpade och hemlösa kaniner, gnagare, fåglar samt reptiler och varje sommar ser vi konsekvenserna av människors ansvarslöshet. Men det finns ett problem inom detta som sällan uppmärksammas.
På polisens webbplats står det ”om du tar hand om ett bortsprunget djur måste du kontakta polisen.“ När människor hittar ett tamdjur gör de flesta just detta, det man förväntas göra och det man ska göra – de kontaktar polisen. Alltför ofta får de då rådet att släppa ut djuret igen.
Detta är inte bara något som upphittare berättat för oss, det är även något som vi på Smådjurschansen själva varit med om att polisen uppmanat oss till.
För en tid sedan kontaktades vi av en privatperson som hittat ett uppenbart övergivet tamdjur. Vi tog emot djuret och kontaktade polisen för att anmäla djuret som upphittat. Svaret vi fick var att släppa ut djuret igen. Några veckor senare får vi ett samtal från polisen som då vill hämta djuret för att placera det på en av sina uppställningsplatser. Vi ifrågasatte hur man först kunnat uppmana oss att släppa ut djuret och därefter hävda att det skulle omhändertas av polisen. Efter en lång diskussion gick polisen till slut med på att låta oss göra anspråk på djuret och att det kunde stanna hos oss.
Detta var inte en engångsföreteelse. Vi har varit med om liknande situationer tidigare. Det har även hänt att polisen krävt att vi ska betala dem för att få behålla ett djur som vi redan har räddat och tagit hand om och som polisen från början nekat att ta emot.
Vi har mycket svårt att förstå hur en myndighet kan agera på detta vis. En tamkanin är inget vilt djur. En tamfågel hör inte hemma ute i naturen. Att släppa ut ett tamdjur innebär i praktiken ofta en långsam eller plågsam död genom svält, sjukdom eller rovdjur. I Sveriges djurskyddslag, 2 kap. 1 §, står det att djur ska behandlas väl och skyddas mot onödigt lidande och sjukdom. I samma kapitel, 4 §, står det att “Djur ska ges tillräcklig tillsyn” och slutligen, i 8 §, står det “Djur av tamdjursart får inte överges.” Hur kan då polisen uppmana privatpersoner till att bryta mot samtliga av dessa lagar?
När polisen uppmanar människor att släppa ut upphittade tamdjur skickar man dessutom en signal om att djurets liv inte är värt att ta ansvar för. Man bidrar till att människor, i tron att de genom att följa myndigheternas instruktioner gör det som är bäst för djuret, agerar på ett sätt som leder till fortsatt lidande för djuren.
Självklart finns det anställda inom polismyndigheten som gör ett gott arbete. Detta handlar inte om att peka ut enskilda poliser, men om ens en del av personalen inom polisen lämnar den här typen av besked så visar det att det finns ett kunskapsproblem som måste tas på allvar. Rutinerna behöver ses över och personalen behöver få tydlig vägledning om hur ärenden med upphittade tamdjur ska hanteras. Vi som arbetar ideellt kan inte fortsätta vara den sista livlinan för övergivna djur. Vi kommer naturligtvis fortsätta hjälpa djuren – det är därför Smådjurschansen finns – men myndigheter måste också ta sitt ansvar.
Varje gång någon väljer att ringa polisen istället för att ignorera så finns viljan att hjälpa ett djur i nöd. Den viljan ska mötas med korrekt vägledning, inte med råd som riskerar att förvärra djurets situation.
De djur som dumpas har redan svikits en gång av sina ägare. De ska inte svikas en andra gång av samhället.
