Jag blev faktiskt lite stött.
Jag satt nyligen på en konferens med en vän och hällde havremjölk i kaffet när hon sa: ”Det där är ju bara ultraprocessat bullshit.”
Hon menade inget illa. Hon vill bara äta rent och naturligt. Ändå tog det, eftersom matmoralen tydligen har blivit en del av min identitet.
Under hela mitt vuxna liv har jag försökt äta etiskt. Jag har varit engagerad i Djurens Rätt, motionerat för vegetarisk mat, kämpat för bättre villkor för bönder och för att vi ska odla mer i Sverige. Jag köper direktimporterad olivolja från Palestina, är fadder åt en kaffebuske i Colombia och har bokstavligen tatuerat in rättvisemärkt.
Jag har helt enkelt ett matmoraliskt CV och trodde att jag tänkt på allt: klimat, djur, biologisk mångfald, hälsa, arbetsvillkor, beredskap och global rättvisa.
Ändå satt jag där och var personen som åt fel. Min havremjölk var inte längre ett försök att välja bort komjölkens klimat- och djurproblem, utan ett bevis på att jag var lurad av industrin och hällde skräp i kaffet.
Fan också, liksom.
Det var då det slog mig: matmoralerna är oense om nästan allt, men eniga om vem som ska stå till svars: du.
Vi får välja mellan varorna som systemet ställt på hyllan och förväntas bära ansvaret för systemet som ställde dem där. Maten blir ett kvitto på vilken sorts människa vi är och måltiden en domstol där var och en måste försvara sin tallrik.
För vi har inte längre en matmoral. Vi har flera: klimatmoral, djurrättsmoral, hälsomoral, renhetsmoral, bondemoral och rättvisemoral. Vi ska äta ekologiskt men resurseffektivt, lokalt men varierat, naturligt men näringsberikat, ansvara för böndernas avkastning och samtidigt kampanja för sänkta matpriser.
Moralerna går inte alltid att förena. Havredrycken väljs för klimatets och djurens skull men är ultraprocessad. Komjölken upplevs som naturligare men medför metanutsläpp och djurhållning. Den som köper billigt pressar bönderna. Den som köper dyrt gör maten till en klassmarkör.
Matmoralens skiljelinjer flyttar sig. För några år sedan stod matkriget om köttet. Bilen, biffen, bostaden sammanfattade vad klimatet krävde. Skolor införde vegetarisk måndag. Göran Persson funderade offentligt på att bli vegetarian. MUF svarade med hamburgarutdelning, medan moderata riksdagsledamöter skrev motion efter motion om militanta veganer som hot mot friheten, näringslivet och vårt sätt att leva. Köttbiten blev ideologi.
Sedan hade vi ekologiskt och ”jag äter bara vilt”. Därefter närproducerat. Nu har ultraprocessat blivit den nya skiljelinjen. ”Ultraprocessat”. Ett fulländat ord för den här sortens moral. Det låter vetenskapligt och syndigt, som om det beskriver inte bara hur något tillverkats utan hur långt människan fallit från naturtillståndet. Ultralångt.
Det finns skäl att granska ett matsystem fyllt av billiga produkter som är lätta att överäta. Men ultraprocessat rymmer både skräpmat och berikad havredryck och riskerar att bli ännu ett ouppnåeligt ideal som ger oss mer dåligt samvete än lösningar.
Politikernas quick fix för att slippa diskutera orättvisa system tycks vara att granska den som kritiserar dem. Därför blir klimataktivistens flygresa intressantare för moderater än vettig klimatpolitik, och socialistens Uberresa intressantare för sossepolitikern än taxilicenser med sociala krav. Som om det vore okej att svina, bara man aldrig påstått sig ha någon moral. Som om rätten att kritisera ett system krävde att man först lyckats leva utanför det.
Men även vi bristfälliga behöver systemkritik, just eftersom systemen formar våra liv. Vi reser inom den infrastruktur som finns och handlar bland alternativ som företag och politiker definierat. Våra val spelar roll, men personlig renhet är inte samhällsförändring.
Mat är politik, men också glädje, gemenskap och omsorg: ett dukat bord, någon som lagat mat åt någon annan. Det ska inte bli ett förhör.
Vi behöver mindre matskam och mer matpolitik!
Och om vi tycker att det konsumeras för mycket socker och kött är lösningen kanske inte att misstänkliggöra grannen vid frukostbordet. stöd bönderna i omställningen, sänk skatten på bra mat, höj den på socker och kött. Då kan den som ändå väljer lösgodis och oxfilé åtminstone trösta sig med att bidra till välfärden. Sveriges mest oväntade skattehjältar!
Själv tänker jag fortsätta hälla havremjölk i kaffet. Den kommer inte att rädda världen. Men jag älskar min ultraprocessade bullshit.
Organisationer som Reformaten och initiativ som Matupproret, som flyttar fokus från att läxa upp individer till att reformera systemen så att det blir lätt att välja rätt.
Moderaterna, som konsekvent visar att de vill göra det lätt att välja fel och svårt att förändra skadliga system.
