Minns du när de borgerliga partiledarna 2004 badade i tunna hos centerledaren Maud Olofsson i Högfors? Då är du både lite till åren, som jag, och inte särskilt minnesgod. Det blev nämligen inget badtunnedopp, även om Maud förberett allt. De andra partiledarna på plats – Göran Hägglund, Lars Leijonborg och, kanske framförallt, Fredrik Reinfeldt – hade ingen lust att leva med de barbröstade bilderna.
Reinfeldt ville helst förhandla. Till det där mötet som blev starten på Alliansen, det sista partiöverskridande borgerliga projektet (Tidö kan benämnas mycket, men borgerligt är det knappast), kom Reinfeldt och Anders Borg med noggrant beräknade luntor.
Reinfeldt framstår alltmer som inte bara Sveriges sista borgerliga statsminister utan också Sveriges sista politiker som hade vilja och förmåga att tänka längre än ett mediadygn. Reinfeldt formulerade snarare sina tankar i decennier.
Alliansens reformprogram var noggrant uttänkt för att göra Sverige borgerligare. Kraftigt ökat privat konsumtionsutrymme, riktade skattejusteringar som gjorde hantverkare till entreprenörer, subventioner som fängslade en stor del av befolkningen i villaförorter och lån som innebar ett upplevt behov av fortsatt borgerlig ekonomisk politik, samt en retorik mot ”utanförskapet” som politiskt institutionaliserade tvåtredjedelssamhället och skilde arbetare och tjänstemän å ena sidan från sina utslitna, sjuka, pensionerade eller för stunden arbetslösa vänner å andra sidan. Samhällsproblemen med bostadsbrist, segregation, skolmisslyckanden, låga kvinnopensioner och arbetslöshet förvandlades till individuella tillkortakommanden – en fråga om att ha gjort fel val.
Reinfeldt och Borgs luntor förändrade Sverige i grunden. På många sätt blev det säkert som de önskade. Den draksådd av rädsla som blev konsekvensen när många svenskar trots höga inkomster har svårt att klara en beskedlig räntehöjning förutsågs sannolikt inte.
Men deras politiska gärning är i paritet med hur Per Albin Hansson med folkhemmet skapade en socialdemokratisk konsensus om 1900-talets riktning, hur Ernst Wigforss efterkrigsprogram la grunden för den moderna välfärdsstaten och hur Kjell-Olof Feldt och Göran Perssons hantering av 80- och 90-talens ekonomiska problem vände riktning och gjorde Sverige först mer som andra och sedan alltmer extremt ojämlikt och marknadsfixerat.
I min förra krönika i Syre skrev jag om riskerna med den socialdemokratiska valstrategin 2026: att försöka vinna valet helt utan reformprogram. Det kan såklart gå vägen med procenten, men vad händer sedan?
Först blir det lite stök i form av regeringsförhandlingar där nästan varje reform som innebär en riktningsförändring jämfört med Tidö blir en förhandlingsförlust för S.
Sedan blir det en mandatperiod med en Magdalena-ministär som lovat följa världens striktaste finanspolitiska ramverk och att de av Tidös reformer som väckt mest motstånd ändå ska ligga fast.
Samtidigt pekar det mesta på att världen blir än otryggare. Riskerna är många, och hoppets punkter få. Den internationella rättsordning som byggdes upp ur ruinerna av 1900-talet har åkt i pappersstrimlaren och tre stormakter styrs av ledare som agerar impulsivt. Klimathotet är inte längre ett avlägset hot, utan konsekvenserna är redan här i extremväder, sjukdomsspridning, prisstegringar och en geopolitik som handlar om olja, gas och grödor. AI kontrolleras av en handfull techoligarker som öppet agerar för att välta det som finns kvar av demokratiska strukturer. Globaliseringens tid är förbi och en liten geografiskt avlägsen marknad kan inte självklart räkna med att stå först i kön för att få tillgång till nödvändigheter som medicin, teknik eller industrins råvaror.
I en sådan värld överlever bara den regering som människor känner står på deras, och framförallt de hårdast drabbades, sida. En regering som tydligt tar strid för värderingar och mot ojämlikhet skulle kunna bli folkkär. En regering som vill mästra befolkningen om politikens begränsningar kommer behöva lämna plats åt någon annan. Om denna någon blir en nostalgiker som lovar lösa allt genom att stänga ute den farliga världen, eller en progressiv kraft med en tydlig agenda står ännu skrivet i stjärnorna. Om 2030 års svenska oppositionsledare är en Bardella eller en Mamdani återstår att se.
Tankesmedjan Balans kampanj Stoppa Skolbolagen.
Att höra socialdemokrater tävla med Tidö om att försvara Tidöpolitik.
