När demokratin används för att stänga ute

Under årets politikervecka i Visby gick det nästan inte att röra sig utan att höra ordet demokrati.

Det kom från scenerna, i gränderna och på minglen. Alla var för den. Alla ville försvara den. Alla varnade för hoten mot den.

Och ändå stod jag där, i min hemstad, och hörde makthavare efter makthavare, i olika sammanhang, säga saker som forskningen vet inskränker det demokratiska utrymmet. Det handlade om hårdare kontroll av civilsamhället för att skydda demokratin, om protester som demokratiproblem, strösslat med ospecificerade buzzwords som extremism, islamism och antisemitism. Ord som i dagens debatt ofta används utan att det sägs rakt ut vilka rörelser och grupper som ska hållas tillbaka, trots att det är tydligt vilka som avses.

Det är något särskilt obehagligt med att demokratin hotas med sitt eget språk. Samma ord som borde skydda människors rätt att organisera sig, protestera, tro, bilda föreningar och påverka sina liv används för att dra gränsen: hit men inte längre. Ni får inte vara med.

För oss som jobbat med politisk påverkan i civilsamhället är det tydligt att mycket av den här uteslutningen inte hade kunnat ske om inte osanning hade kunnat börja fungera som fakta. Fel personer och organisationer har konsekvent pekats ut som dessa extremister, islamister eller antisemiter. Och vi pratar inte bara om desinformation som lurar enskilda individer, utan om påståenden som blir sanningar så starka att hela samhället, domstolar, myndigheter och politiker, börjar agera utifrån dem.

Indragna bidrag. Stängda skolor. Avbrutna samarbeten. Spärrade bankkonton. Uppsagda lokaler. Rättighetsorganisationer som människor inte längre kan företräda utan att misstänkliggöras. Minoriteter och oppositionella som inte längre behandlas som en avgörande del av demokratin, utan som ett problem ”demokratin” måste skyddas ifrån.

Fejknews, men med myndighetsbeslut som slutstation.

Jag har följt flera fall där muslimska organisationer i Sverige drabbats av just detta. Ju fler fall jag följt, desto tydligare har mönstret blivit. Och mönstret tycks bekräftas från forskning som kollat på rörelser som arbetar för bland annat fred, klimat och transpersoner.

Först skapas misstanken. I en blogg, en rapport, ett expertutlåtande eller en artikel från Doku, Bulletin eller Riks. Sedan börjar den vandra. Mellan medier i samma politiska sfär, opinionsbildare, myndigheter och beslutsfattare. Efter ett tag bekräftas misstanken så att den ser ut som kunskap.

När någon ifrågasätter kedjan händer nästa sak: kritiken vänds mot kritikern. Den som frågar efter källor, metod eller rimliga belägg anklagas själv för att försvara extremism, terror, rasism eller pedofili, gå diktaturers ärenden eller vara naiv inför hotet. På så sätt skyddas misstanken från granskning.

Till slut kan den materialiseras i beslut. Och när beslutet väl är fattat används det i sig som bevis för att misstanken måste ha varit befogad från början.

Det är en form av informationstvätt. På samma sätt som svarta pengar kan tvättas rena genom legitima system, kan osäker, selektiv eller ideologiskt färgad information tvättas genom institutioner tills den framstår som neutral kunskap. Ordet som gör tvätten möjlig är ofta just demokrati.

Jag har nyligen lanserat begreppet ranstorpism⁠ för att beskriva den här mekanismen, och sett hur snabbt det känts igen och spridits bland människor och organisationer som själva drabbats av den. Jag kallar det så efter den person som rört sig mellan ovanligt många roller i denna kedja: som expert, rapportförfattare, opinionsbildare, rådgivare och styrelseledamot. I juni i år utsågs han dessutom till statlig utredare om politisk islam, trots, eller kanske just på grund av, att hans egen kunskapsproduktion återkommer i nästan samtliga av de fall där muslimska organisationer misstänkliggjorts på bristfälliga grunder.

Det som slog mig i Almedalen var att makthavare och andra centrala aktörer inte ens själva riktigt verkar veta vad de menar med demokrati. Det hade nästan varit enklare om de medvetet försökte vilseleda. Nu verkar språket redan ha förskjutits så mycket att många på riktigt tror att utpekandet av muslimer, klimataktivister och andra oppositionella i civilsamhället är demokratiskt ansvarstagande.

När demokrati börjar betyda ”systemet vi har” eller ”en stark regering” snarare än ”allas lika rätt att påverka beslut som rör deras liv” händer något farligt.

På ett mingel pratade jag med en socialdemokratisk riksdagsledamot som helt genuint beskrev möjligheten för medlemmar att ta selfies med ledarna som folkrörelse. Det fastnade hos mig. För när folkrörelse börjar betyda närhet till makten snarare än människor som organiserar sig underifrån och från sidan, har något gått sönder.

När tillit börjar betyda att civilsamhället ska lita på staten, men staten inte längre behöver lita på civilsamhället, då har maktens språk bytt plats med demokratins.

Forskarna Michał Krzyżanowski och Natalia Krzyżanowska kallar detta för conceptual flipsiding: demokratiska begrepp behåller sin form men får motsatt funktion. Demokrati används för att begränsa deltagande. Folkrörelse används för att legitimera centralisering. Tillit används för att tysta kritik.

Det är därför vi behöver fler ord. Ord som hjälper oss att se vad som händer.

Ranstorpism är mitt försök att sätta namn på en mekanism som annars förblir osynlig just för att den alltid presenterar sig som något annat: säkerhet, ansvar, kunskapsbaserad politik, demokrati.

Men demokrati får inte vara ett ord makten kan använda för att sortera bort obekväma människor.

Demokrati är rätten att vara med och förändra det gemensamma, också när man är muslim, också när man är kritisk, också när man organiserar sig på sätt som makten inte gillar.

Och när det börjar låta radikalt, då är det bråttom.

Anna Ardin