Islamofobi – är det en fobi?

Islamofobi är ingen diagnos, men det kanske skulle kunna vara det. Med avsensibilisering som behandling – lite  kunskap i taget, korta stunder. Samtal med muslimer, kanske en kort chatt till att börja med. Så de får se att muslimer är ungefär som agnostiker, judar, kristna, buddhister och ateister. Om de drabbade hade velat bli botade, alltså.

”Islamisternas ärenden”

Men sverigedemokraten Richard Jomshof vill inte bli botad. I våras lade han en interpellation i riksdagen om ”hur det kommer sig att regeringen fortsätter att använda sig av detta kritiserade och problematiska begrepp”.

Jomshof skriver att UD ”så sent som den 15 mars” berättade i sociala medier att Sverige arbetar för att ”bekämpa olika former av rasism, inklusive islamofobi”, och fortsätter: ”Man väljer således att sammankoppla rasism med legitim kritik av islam samtidigt som man springer islamisternas ärenden, vilket naturligtvis är problematiskt.”

Rimligen syftar UD inte på religionskritik, och det begriper nog Jomshof. Det är han själv som väljer att kalla rasism som drabbar muslimer för religionskritik. 

Han frågar utrikesminister Maria Malmer Stenergaard om hon kommer att ”ta några generella initiativ med anledning av det inträffade”. ”Det inträffade” är det han skriver i första stycket: att ”islamister etablerat sig i västvärlden” och nu ”arbetar målmedvetet med att nedmontera våra demokratier”.

Islamism är ett luddigt begrepp, som en vanlig enkel språkvetare utan djupare kunskaper om islam borde gå omvägar runt. Men det är i alla händelser inte lika med islam. Det handlar om relationen mellan religion och politik, och islamister vill ha en muslimsk stat. Det kan vara på ungefär samma nivå som när svenska politiker vill ha in ”kristna värderingar” i politiken – men också religiöst styrda diktaturer.

Muslimerna i Sverige är inte ett gäng islamister som har kommit hit för att montera ner demokratin. Om det vore målet kunde de bara sätta sig ner och se Tidöregeringen arbeta. Nej, tvärtom har många av dem flytt från länder med auktoritära regimer, och vill för allt i världen inte ha samma sak här. De firar eid, de kanske fastar och följer religionen mer eller mindre, utan att göra väsen av det – och det är inte islamism.

Ormar och suddgummin

Tillbaka till islamofobin. En fobi är en irrationell skräck som begränsar fobikerns liv. Det man är rädd för kan vara helt ofarligt – jag vet till exempel en person med gummifobi, vars familj inte kunde använda blyertspennor eftersom han associerade dem till suddgummin.

Ormar kan vara farliga, i alla fall en del sorter. Det är rationellt att vara försiktig med huggormar – även om bara en person dör vart tionde år av huggormsbett i Sverige. I Central- och Sydasien, Mellanöstern och Afrika lever sandrasselhuggormen, den ormart som dödar flest – ungefär 100 000 personer om året. Sandrasselhuggormen är liten, vanlig och biter direkt om den känner sig hotad eller om någon trampar på den.

Att reagera på ormar kan vara mer eller mindre biologiskt, en neurologisk beredskap att få syn på ormliknande former och bli extra uppmärksam. Men att bli skräckslagen för en kopparorm – som är en oförarglig ödla – är onödigt.

Phobos och Deimos

Ordet fobi kommer från grekiska phobos, som betyder rädsla. I den grekiska mytologin är Phobos och hans bror Deimos söner till krigsguden Ares och kärleksgudinnan Afrodite, och de följde med Ares ut i krig. Liksom Phobos betyder namnet Deimos skräck, men av en annan sort. Deimos är en kall, förlamande fruktan. Phobos är paniken som får en att springa sin väg.

Visst låter det som opeppiga namn att ha med sig ut i krig – men det var fienden som skulle förlamas av fasa eller fly i panik, inte bröderna själva.

Impulsen att fly när någon vill döda en är ingen fobi, det är ju det vi har rädslan till, för att undvika farliga situationer. En fobi i psykiatrisk mening är dysfunktionell, som agorafobi eller klaustrofobi. Men det är inte bara en psykiatrisk term – en person med fotofobi undviker till exempel ljus, men anledningen är att ljuset gör ont eller ger andra obehag. Hydrofoba ytor är vattenavvisande, men inte för att de känner en irrationell skräck.

Antimuslimsk rasism

Islamofobi är ett begrepp som började användas kring 1910 av franska koloniala tjänstemän i Västafrika. En del av dem reagerade på de andras negativa inställning till människorna som levde i de koloniserade länderna, deras sedvänjor och deras religion, och kallade det islamofobi.

Den svenska konstnären Ivan Aguéli, som konverterade till islam, använde ordet i en italienskspråkig tidskrift redan 1904, i tre texter om varför européer missförstod och föraktade muslimer. Kanske var det där de franska tjänstemännen plockade upp det. Sedan dök det upp på 1990-talet, och resten av den historien kan vi nog.

Svaret på Richard Jomshofs fråga till Maria Malmer Stenergaard är att regeringen började fasa ut ordet islamofobi 2024, utan att särskilt nämna saken. De talar om antimuslimsk rasism istället.

Det kanske inte är så dumt. Inte för att Sverigedemokraternas skräck och avsky inför islam och dess utövare skulle vara rationell, utan för att det handlar om en typ av rasism, och då är en eventuell psykologisk förklaring inte relevant. Internationellt används islamofobi, och till exempel UD kan behöva anpassa sig efter det. Men annars verkar det inte så viktigt.

Risken att blanda ihop religionskritik med rasism är liten. Kritiserar du en sed eller en trosföreställning? Gör du det sakligt och respektfullt? Då är det religionskritik du håller på med. Om du istället (eller också) ägnar dig åt att håna, trakassera och misstänkliggöra religionens följare, då är det något annat. Troligen rasism.