I sin nya bok Maktens triangel uppmanar Finlands president Alexander Stubb världsledarna att sätta sig ner i bastun och fundera. Emil Siekkinen har läst en bok av en författare som vill se världen som den är, inte som den borde vara.
Maktens triangel
Författare: Alexander Stubb
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Översättning: Manne Svensson
Svenska värnpliktiga kan få höra vilken nytta de kommer att ha av militärtjänsten då de träder in i det civila livet. Finska värnpliktiga, å andra sidan, får höra vilken nytta de gör Finland genom sin värnplikt.
Sålunda var det inte märkligt att Alexander Stubb arbetade på universitet då han blev tillfrågad om han ville delta i 2024 års finska presidentval. Den som sökte ämbetet var alltså en person som ville tjäna sitt land, och inte en makthungrig individ som ville att landet skulle tjäna honom – såsom det är i en del andra republiker.
Stubb vann valet och blev Finlands trettonde president, och den andre finlandssvenske presidenten i republikens historia, efter Carl Gustaf Emil Mannerheim.
När Stubb tillträdde hade han inte bara hunnit med att arbeta som universitetsprofessor, utan hade också varit finansminister, utrikesminister, handels- och Europaminister – samt statsminister. Redan drygt tjugo år gammal vikarierade Stubb på finska ambassaden i Washington, DC, och blev där övertygad om att klimatförändringarna skulle bli en av de viktigaste frågorna för såväl hans egen generation som för kommande släktled. Under denna tid skrev Stubb en tio sidor lång promemoria om USA:s inställning inför klimatkonferensen i Rio de Janeiro 1991 – en text den dåvarande presidenten Mauno Koivisto ska ha läst på väg till Brasilien. Därmed var Stubb med om klimatdiplomatins barndom, medan han också tidigt i sin karriär insåg hur tung denna fråga var.
Också i sin bok Makten triangel ger Finlands president prov på klarsyn. Han ser världen som den är, inte som han önskar att den vore.
Det är en delvis osansad tid den finske presidenten beskriver, och samtiden behöver lugna, sansade, och samlade sinnen. Sätt dig i bastun, säger Stubb, ”och fundera igenom hur frågan kan lösas.”
I Maktens triangel, som Stubb började skriva redan år 2020, berättar författaren om en värld som befinner sig i djup omvandling. Enligt Stubb har den internationella ordning som växte fram efter kalla krigets slut – präglad av internationellt samarbete, globalisering, demokrati, och gemensamma regler – försvagats och ersatts av en alltmer splittrad och osäker värld. Oordning har ersatt ordning och fragmenteringen har tilltagit. Krig, geopolitiska motsättningar, och minskad tillit mellan stater har bidragit till att den tidigare relativt sammanhållna världsordningen börjat falla sönder.
Stubbs beskriver samtidsvärlden som tredelad: Det globala öst, väst, och syd. Och avgörande för den framtida världsordning är enligt honom hur det globala syd förhåller sig till öst och väst. Väst och öst konkurrerar om att vinna inflytande över syd, och denna konkurrens handlar inte bara om ekonomi eller säkerhet utan också om olika samhällsmodeller och värderingar. I grunden kan motsättningen ses som en kamp mellan demokrati och autokrati, eller mellan frihet och kontroll.
Ett viktigt inslag i Stubbs analys är att den liberala världsordningen befinner sig i kris. Under större delen av sin politiska och akademiska bana har Stubb trott på vikten av internationella institutioner, internationell rätt, öppna samhällen, liberal demokrati, och marknadsekonomi. Dessa institutioner och principer har enligt honom varit avgörande för att skapa stabilitet och samarbete mellan stater. Problemet är att många länder upplever att den rådande världsordningen inte fungerar tillräckligt väl och att den inte representerar deras intressen på ett rimligt sätt.
Stubb lyfter fram frågor som kolonialismens arv, den ojämna globala fördelningen av rikedom, och klimatförändringarnas orättvisa konsekvenser som faktorer vilka undergräver förtroendet för internationella system. Många länder i det globala syd anser att de har för litet inflytande i de institutioner som styr världspolitiken, trots att deras betydelse i världsekonomin och internationella relationer har ökat.
När det gäller lösningar förespråkar Stubb inte ett helt nytt internationellt system utan snarare att det befintliga reformeras. Han argumenterar för att internationella institutioner, särskilt FN, behöver utvecklas så att de bättre speglar dagens verklighet och ger syd större inflytande. Ett konkret exempel som nämns är att FN:s säkerhetsråd skulle kunna utvidgas och därmed representera världen som helhet på ett bättre sätt. Som det är arrangerat i dag speglar säkerhetsrådet en svunnen värld. Stubb betonar också vikten av att se det globala syd som en självständig aktör med egna intressen och perspektiv, snarare än som nationer vilkas enda syfte är att stötta östs och västs dagordning.
I grunden framstår Stubbs vision som ett försök att rädda och förnya den regelbaserade internationella ordningen. Han ser fortsatt samarbete, internationell rätt, och starka institutioner som de bästa verktygen för att hantera världens problem. För Stubb handlar det allt som oftast om att söka ömsesidig förståelse, konfliktlösning, ”och gemensamma lösningar på gemensamma problem genom dialog.”
I sin bok går Stubb inte djupare in på hur de grundläggande strukturella problemen – såsom global ojämlikhet, kolonialismens efterverkningar, och klimatrelaterad orättvisa – faktiskt ska lösas. Därför kan boken kanske främst läsas som ett försvar för en reformerad liberal världsordning, där lösningen i synnerhet ligger i att göra de existerande institutionerna mer inkluderande och bättre anpassade till samtidens värld.
Det rör sig om en ”värdig utrikespolitik grundad på en värdebaserad realism.” [Stubbs kursivering.] Detta innebär enligt Stubb att Västvärlden ska hålla fast vid sina demokratiska värden, men samtidigt respektera andras intressen och kompromissa för att få viktiga saker utförda. Det innebär dialog, inte monolog, och att Västvärlden ska leda genom gott exempel och inte genom förmaningar.
Kanhända behöver världen något mer drastiskt än reformer av befintliga institutioner. Måhända krävs det mer radikala idéer om global demokrati som utvecklats av finska tänkare som Heikki Patomäki och Teivo Teivainen. Deras tankar handlar inte bara om att ge fler länder en starkare röst, utan också om att förändra hur global ekonomi, handel, och beskattning fungerar. Men möjligen är Stubbs vision mer realistisk i den värld vi har att leva i.
