Det bästa sättet att göra sig vän med någon i Rinkeby just nu är att öppna med frasen: ”Det här med att man måste betala för sitt vatten.” Jävlar vilket långt, omedelbart allierande missnöjessamtal som kommer att uppstå. Ett av det slag som uppstår när människor inte längre behöver förklara verkligheten för varandra eftersom alla redan lever i samma lilla bostadspolitiska experiment.
När Dagens ETC beskrev hur Victoriahem börjat ta betalt för vatten i Rinkeby blev det tydligt vad bostadspolitik ofta betyder i praktiken. En pensionär berättade om hur hyran stigit från 9 597 till 12 367 kronor mellan januari och april 2024. För honom var det ingen abstrakt marknadskorrigering. Det var en chock.
Det är här nästa valrörelses stora tysta fråga kan finnas och det kan komma att handla om hur riskkapitalägda fastighetsbolag mjölkar låginkomsttagare, som saknar politisk röst, i orten.
Det här borde kunna bli en av valets stora tysta frågor.
För varje valrörelse har sina frågor som först behandlas som teknikaliteter, tills någon till slut upptäcker att de i själva verket handlar om människors liv. Elpriserna var en gång energimarknad, innan de blev hushållskris. Välfärdsbrott var myndighetsprosa, innan det blev en moralisk berättelse om stöld från det gemensamma. Gängkriminaliteten var länge en polisiär fråga, innan den förvandlades till ett systemhot.
Nu är det dags att tala om förortens slumvärdar på samma sätt.
Det här är inte en lokal irritationsfråga för hyresgäster som borde vara lite mer tacksamma över att någon alls vill äga deras hus. Det är en politisk konflikt om makt, klass och demokrati i systematiskt eftersatta invandrartäta förorter där invånarna historiskt varit underrepresenterade i politiken, men överrepresenterade i alla andras problembeskrivningar.
Järva vet vad det betyder när bostaden blir investeringsobjekt och människorna som bor där blir kassaflöden. Victoriahem är inte vilket namn som helst i den berättelsen, utan en del av en större bostadspolitisk logik där slumvärdar har kunnat köpa, sälja, paketera och förvalta miljonprogrammet, eller ”miljardprogrammet” som Uppdrag Granskning kallade sitt reportage om Victoriahem, som om det vore en portfölj snarare än människors hem.
Och någonstans i denna historia dyker också Mikael ”Kungen av Rinkeby” Andersson upp. Dessa fastighetsmän som inte blev kungar för att de byggde skolor, stod i tvättstugan, organiserade nattvandringar eller själva frös i en dåligt uppvärmd lägenhet, utan för att de ägde husen där andra människor försökte leva värdiga liv.
Därför behövs en ny hyresförvärvslag, tidigare tvångsförvaltning, hårdare granskning av ägare och verkliga ekonomiska konsekvenser för värdar som missköter människors hem. Den som gång på gång låter hyresgäster leva med kyla, fukt, trasiga hissar, uteblivna reparationer och nya avgifter ska inte utan vidare kunna köpa fler hus och fler livsmiljöer.
Trygghet är att barn kan duscha utan att föräldrarna räknar liter, att pensionärer har råd att bo kvar, att värmen fungerar, att porten går att låsa och att hyresvärden inte bara är punktlig när hyran ska betalas. Förortens slumvärdar är inte ett väderfenomen utan ett symptom på en bostadspolitik som under decennier har behandlat vissa människors hem som infrastruktur för spekulation och vissa människors liv som administrativt brus.
När ett hus brinner kallar vi inte till samråd för saft och bulle med elden. Vi väntar inte in lågorna för att se om den självreglerar. Vi släcker den. På samma sätt borde en grön politik behandla slumvärdar: inte som olyckliga undantag på en annars välfungerande marknad, utan som en direkt fara för människors hem, framtid, hälsa och trygghet.
Den blåbruna röran ser ut att torska! Det bästa som kan hända efter detta är att Liberalerna får 3,99 procent.
Klagandet på Slussens nya cykelbro och att den blockerar utsikten från tunnelbanan. Det är 10 sekunder av folks liv som förstörs för att det ska bli hundra gånger säkrare som cyklist. Gnället är fruktansvärt stockholmskt.
