Socialdemokraternas valstrategi är enkel. Genom att söka konflikt med regeringen om helst ingenting, lova inget mer än att saker lite vagt ska bli ”bättre” och i allmänhet tiga sig genom valåret så hoppas de vinna makten för att … ja, vaddå? Inneha den, gissar jag.
Det ena problemet med det här är förstås att Sverige både behöver och vill ha en regering med något högre ambitioner än att låta det vara som nu, fast med lite allmänt justare folk bakom skrivborden på Rosenbad.
Det andra problemet är att det är inte alls säkert att den här strategin fungerar. Någon borde läsa fabeln om haren och sköldpaddan för Magdalenas spinnarkansli. När man har försprång är inte bästa strategin att luta sig tillbaka. Den som inte längre hoppas på förändring, kanske inte röstar alls. Och var femte väljare, huvudsakligen sådana som tänker gå och rösta, har inte bestämt sig enligt senaste SCB. Om S låter som om de tycker Tidö har rätt om det mesta, varför skulle då inte de tveksamma när allt kommer omkring rösta på Ebba Busch eller rädda kvar Liberalerna?
Det är klart att det går att vinna ett val på tur genom att vädja till väljarnas apati. Men vill man verkligen vinna ett val, måste man erbjuda ett val.
Den här mandatperioden har ju inte saknat värderingsstrider precis. Tre gånger har regeringen pressats rejält av folkliga opinioner.
Först handlade det om angiverilagen.
Sedan om att kasta 13-åringar i fängelse.
Och nu om tonårsavvisningar.
Men inte en enda gång har S riktigt verkat bekväma i motståndet. Det här är inte deras strategi. Det här vill de inte tala om.
När Ebba Busch får kritik för att hon skyllde tonårsavvisningarna på S hade hon ju delvis rätt. De ventiler som tidigare var ett (svagt) skydd för människor i en särskilt utsatt ställning fanns ju bara i lagstiftningen för att S blivit tvingade att ha dem där. Och när SD-regeringen la fram propositionen om att ta bort dem och alla remissinstanser berättade precis vad som ska hända, då röstade S självklart med Tidö.
En del strateger i S försöker förklara det hela som att de inte vill prata om det här för de vill ju prata om annat.
Och visst finns det mer att prata om. Som miljöpolitiken. Där S lägger sig sked med Tidö. Eller segregationen. Där S först gjorde hela jobbet, lyfte problemet, tog fram ny politik, gjorde sig beredda för debatten. Men så fort Tidögänget spelade etnicitetskortet och började yra om ”tvångsblandning” så ryggade S tillbaka. Nu skulle man inte göra så mycket förändring alls, trots allt.
Så man går till val på att det mesta ska vara som det är. Kanske vinner man, för att regeringen är omåttligt impopulär. Kanske inte. Men om man aldrig är beredd att ta striden, om man aldrig tydliggör att det finns ett val om hur ett land som Sverige ska vara, vilka vi ska vara i en brinnande värld – då kommer ytterhögern vinna värderingarna på walk-over.
När hyckleri kommer i dagen.
Sida-byråkrater som nu flyttar kontoret från Rissne. De har sökt jobb för de fattigaste i världen, men vill inte jobba i ett lite fattigare område än genomsnittet.
