”Jag är så trött på er”, skrev en vänsterjournalist som profilerat sig som en balanserad röst i samtalet om Israels folkmord, när jag försökte resonera om Expos senaste granskning. Utan att förklara vilka ”oss” hon menade. För det behövde hon inte – och det är min poäng i den här krönikan. I debatten om antisemitism och palestinska rättigheter räcker det med att ställa fel frågor för att sorteras bort till ”dom andra”. Det är den mekanismen den här texten handlar om; och hur den här associationsmetoden ersätter bevis, och hur det i slutändan skadar antirasismen själv.
Bakgrunden är att Expo beskrev hur en som organiserat palestinademonstrationer delat djupt problematiskt material: från Hitler-hyllningar till konspirationsteorier. Skadlig antisemitism som förtjänar hård kritik. Men det fanns flera problem med publiceringen. Exempelvis att Expo inte presenterade något som egentligen visade vad som delats, i vetskap om att de kan räkna med att läsarna godtar allvarliga anklagelser som sanning ändå, så länge den riktas mot ”dom”. Eftersom utrymme för källkritik inte verkar behövas där fördomar råder.
Nu tycks det finnas källor, även om jag själv fortfarande inte sett dem, men det finns ett annat och större problem i detta. Nämligen hur den som delade används för att misstänkliggöra en hel rörelse. Expo placerade nämligen tre helt andra personer intill personens material: en riksdagsledamot som talat om rättssäkerhet, en forskare som gett sakkunnigutlåtanden om lagstiftning och en debattör som tolkade ett specifikt tal. Ingen av dem var i närheten av att försvara några Hitler-hyllningar. Men genom att de samlades i samma visuella kontext skapades en bild av ”ideologisk närhet”. Försvarar du någons rätt till rättvis behandling blir du ansvarig för allt den sagt och kommer säga eller tolkats ha sagt. Det blir också behäftat med en social prislapp att alls röra sig i den miljö som kräver stopp för ett folkmord. Om du också gör det, måste du dissociera dig från alla andra som gör det, om du vill slippa smittas av anklagelser som riktas mot dem. Försvar mot orättvisa anklagelser kan blandas hej vilt med försvar för legitima anklagelser. Det säkraste sättet för att inte anklagas för något tycks vara att helt enkelt sluta försvara mänskliga rättigheter, åtminstone om det gäller för ”de andra”.
Vi känner igen logiken från fallet Omar Mustafa 2013, där Expos ”avslöjande” om ganska långsökta kopplingar fick avgörande konsekvenser både för Omars möjligheter att verka partipolitiskt och för muslimska företrädares framtid över huvud taget – oavsett egna handlingar.
Bakom detta ligger en strukturell asymmetri. Muslimska och palestinska, liksom oppositionella aktörers övertramp kulturaliseras till uttryck för en kollektiv ideologi, medan statligt våld och vapenhandel som understödjer apartheid kodas om till rationell geopolitik. Rasism mot muslimer maskeras samtidigt ofta som ”fakta” eller religionskritik. Maktordningen blir osynlig och ju längre avstånd du kan ha mellan dig själv och den som dör, desto mindre kommer du räknas som terrorist. Oavsett om du stöttar dödandet eller försöker stoppa det.
Ett till exempel från Expo är när deras chefredaktör Daniel Poohl beskrev 7 oktober-attacken som ett ”antisemitiskt brott” och med det reducerade motstånd mot decennier av politiskt och militärt förtryck till enbart judehat. Det han gjorde då var att radera palestiniernas politiska agens. En hel befolknings frigörelsekamp – med både legitima (att attackera militära mål, ta militär gisslan, ha en armé, göra politiskt motstånd, demonstrera och så vidare) och illegitima (som attacker mot civila den 7 oktober) inslag – framställs då som driven av irrationellt hat snarare än av politiska mål.
När kampen mot rasism stannar vid att peka ut enskilda individer i marginalen av samhället, och de människor som i grunden drivs av motstånd mot förtryck, medan de stora maktordningarna lämnas orörda, blir antirasismen reducerad till en selektiv moralisk granskning. Risken är att judar återigen görs till brickor, och i förlängningen syndabockar, i ett geopolitiskt spel de varken kontrollerar eller vinner på.
När judisk rädsla blir ett vapen som utesluter andra minoriteter blir det en risk för alla. Vi får inte låta kampen mot rasism bli ett sätt att tysta obekväma rörelser genom lösa kopplingar. För en antirasism som bara skyddar vissa skyddar till slut ingen.
Alla hjältar som fortsätter jobba mot alla former av rasism och folkmorden den leder till, trots det personliga priset.
Att antisemitismanklagelser blivit ett vapen mot antirasister.
