Tre fjärdedelar av alla som fått avslag på sin asylansökan stannar kvar i EU, som nu ger grönt ljus för så kallade återvändandehubbar eller utvisningsläger utanför unionen. Kritiker varnar för rasprofilering och menar att lägren strider mot internationell rätt.
– Deportationsepoken har börjat.
Så sade Sverigedemokraternas EU-parlamentariker Charlie Weimers när en bred koalition av högerpartier i parlamentet fick igenom skärpta utvisningsregler i mars, rapporterade Europaportalen. Den mest omdiskuterade delen i lagpaketet är så kallade återvändandehubbar, det vill säga utvisningsläger i länder utanför EU dit migranter som inte bedöms ha rätt att stanna i unionen kan komma att sändas.
Så snart som den 12 juni börjar EU:s stora migrations- och asylpakt att gälla, där återvändandeförordningen är den sista pusselbiten, med regler om hur personer som fått avslag på asylansökan ska förmås lämna unionen.
Under 2025 lämnade knappt 28 procent som fått avvisningsbeslut EU, enligt Eurostat.
I veckan enades sedan EU-parlamentet och medlemsländerna om återvändandeförordningen, vilket betyder grönt ljus för utvisningslägren.
”Moderaterna gick till val på att ta tillbaka kontrollen över Europas gränser. Nu tar EU ett viktigt steg mot en migrationspolitik där ett nej också betyder ett nej i praktiken”, skriver EU-parlamentariker Tomas Tobé (M) på Facebook efter beslutet.
Risk för rasprofilering
En av dem som riktat skarpast kritik mot utvisningslägren är Miljöpartiets parlamentariker Alice Bah Kuhnke, som har jämfört EU:s nya asylpolitik med migrationspolisen ICE i USA.
”Det finns en stor risk att det kommer att resultera i omfattande rasprofilering, att människor med mörkare hudfärg eller slöja kommer att stoppas och tvingas visa legitimation när de rör sig som alla andra i sin vardag. Inte för att de gjort något olagligt utan enbart på grund av hur de ser ut. Det är en politik som är inhuman, ineffektiv och djupt ovärdig Europa”, skriver hon i ett sms till DN efter beslutet.
Även människorättsorganisationer har uttryckt skarp kritik mot idén om utvisningsläger. I september 2025 krävde över 200 organisationer, däribland Amnesty international, Civil rights defenders och Human rights watch att planerna skulle skrotas. Organisationerna skrev att de förslagna återvändandehubbarna ”högst sannolikt [kommer att bli] fängelseliknande förvar som tar emot de som väntar på utvisning, utanför EU:s territorium. Detta är en flagrant avvikelse från internationell rätt och människorättsstandarder.”
Samtal med Kazakstan och Uzbekistan
Vilka länder som kan bli aktuella för utvisningslägren är oklart, men enligt tidningen Politico har Nederländerna, Österrike, Danmark, Tyskland och Grekland redan gått samman för att skapa gemensamma återvändandehubbar, och för nu samtal med ett tiotal tänkbara partnerländer, däribland Kazakstan och Uzbekistan.
Sedan 2023 har Italien ett arrangemang med EU-kandidatlandet Albanien, som har kantats av juridiska tvister. Enligt Politico har anläggningen i albanska Gjadër haft 90 migranter i februari – betydligt mindre än de 3000 personer som varit målet. Albanien vill inte förlänga avtalet längre än till 2030, sade landets utrikesminister Ferit Hoxha till Euractiv i mitten av maj.
Mer om återvändandeförordningen
Återvändandeförordningen är den sista delen i EU:s nya migrations- och asylpakt, som börjar gälla den 12 juni.
Med nuvarande regelverk har länder vid EU:s yttre gränser fått bära ett oproportionerligt stort ansvar för migranter till unionen. I det nya systemet kommer alla EU-länder att tvingas bidra med antingen omfördelning av asylsökande, ekonomiska bidrag eller andra typer av stöd.
Centralt i den nya förordningen är en europeisk återvändandeorder – ett gemensamt, standardiserat avvisningsbeslut som gäller i hela EU. Systemet ska till en början vara frivilligt men kommissionen ska utvärdera om det ska bli obligatoriskt inom två–tre år.
En annan del är obligatorisk tvångsåtersändning av personer som utgör en säkerhetsrisk, vägrar samarbeta, avviker till ett annat EU-land eller inte lämnar frivilligt inom angiven tid.
Den mest omdiskuterade delen av återvändandeförordningen är så kallade återvändandehubbar (även kallade utvisningsläger eller centraler) för avvisade migranter i länder utanför unionen, vilka är ännu oklart. Bland kraven på dessa länder finns att de visar respekt för internationell rätt, icke-diskriminering och principen om non-refoulement, det vill säga förbud att utvisa, avvisa eller utlämna en person till ett land där denne riskerar förföljelse, tortyr eller annan omänsklig behandling. Oberoende övervakning ska säkerställas. Ensamkommande minderåriga ska inte få skickas till återvändandehubbar.
