Ta rädslan på allvar när du möter en utsatt människa, skriver Daniel Sinclair – men ibland ska man kanske inte acceptera hela berättelsen om det farliga. Vi behöver bättre vägledning i vård, skola och arbetsliv, anser han.
DEBATT. När någon är rädd vill vi ofta visa omsorg genom att bekräfta. Det är mänskligt, och vi har lärt oss med rätta att ta rädsla på allvar. Alltför många har blivit avfärdade eller misstrodda när de försökt beskriva utsatthet. Men det finns situationer där omsorg kräver något svårare än omedelbar bekräftelse.
En människa kan uppleva hot, misstänksamhet eller förföljelse med stor intensitet, samtidigt som omgivningen har svårt att dela tolkningen av vad som sker. Ibland kan rädslan också samlas kring en viss person eller grupp, med en kraft som är helt verklig för den som upplever den, även när andra inte kan se samma hotbild. Då kan den spontana viljan att lugna, skydda och bekräfta få oväntade följder. Om varje slutsats bekräftas kan rädslan bli mer konkret, mer låst och svårare att närma sig.
Detta är inte ett argument för misstro. Upplevelsen kan vara stark, skrämmande och omöjlig att resonera bort. Men omsorg behöver inte betyda att man omedelbart accepterar hela berättelsen som rädslan skapar.
Den som står nära en sådan situation kan hamna i ett svårt läge. Man vill stå på personens sida. Man vill inte lägga mer tvivel ovanpå den oro som redan finns. Man vill skydda, lugna och finnas kvar. Men ibland kan just lojaliteten göra det svårare att se vad som skulle kunna minska lidandet.
Det behövs därför ett språk mellan två ytterligheter. Det ena är att avfärda människors rädsla. Det andra är att bekräfta varje tolkning rädslan producerar. Mellan dessa finns en svårare omsorg: att lyssna, stanna kvar och samtidigt varsamt utforska vad som händer och vilka andra förklaringar som kan finnas.
En sådan hållning kräver stöd även för närstående, vänner och personal runt personen. De behöver kunna skilja mellan att bekräfta rädslan och att bekräfta hela förklaringen till den. Att skapa lugn, minska ensamhet och hålla flera möjliga förklaringar öppna kan ibland vara mer hjälpsamt än att snabbt välja sida i berättelsen.
Det är svårt, eftersom ifrågasättande lätt kan kännas som svek. Men bekräftelse kan också bli ett svek om den gör den skrämmande berättelsen mer fast. Omsorg måste därför ibland orka bära osäkerhet.
Här behövs bättre vägledning. I vård, skola, arbetsliv och sociala sammanhang kan situationer uppstå där någon är verkligt rädd, samtidigt som det inte är självklart hur situationen ska förstås. Vi behöver kunna skydda den som är rädd utan att bilden låser sig för tidigt, och erkänna att situationer kan vara komplexa och att flera människor kan bära svåra erfarenheter samtidigt.
Det betyder inte att stöd ska bli passivt. När någon är utsatt eller i fara måste samhället kunna agera. Men i situationer där bilden är oklar behöver omsorgen också tåla långsamhet: att lyssna noga, samla fler perspektiv och undvika att göra berättelsen färdig för tidigt.
I min tidigare artikel i Syre skrev jag att stöd behöver vara större än en etikett. Här vill jag lägga till att det också behöver vara större än enkel bekräftelse.
För kanske börjar verklig omsorg där: i förmågan att ta rädslan på allvar utan att låta den ensam forma hela bilden.
