Regeringen har skrutit med sin budgetdisciplin. Men samtidigt satsar man massor av pengar på onödiga reformer som sänkt bensinskatt. Mikael Bertilsson tycker att man borde prioritera annorlunda och lyssna till Finanspolitiska rådets kritik.
DEBATT. När Ulf Kristersson och Elisabeth Svantesson tillträdde lovade de en mer sammanhållen och ansvarsfull ekonomisk politik. Efter år av kritik mot kortsiktiga kompromisser skulle Sverige få tydligare prioriteringar och starkare budgetdisciplin.
Men utvecklingen har gått i motsatt riktning.
Under det senaste året har regeringen presenterat den ena kostsamma reformen efter den andra: sänkt bensinskatt i flera omgångar, sänkt matmoms, utökade ISK-förmåner och nya ekonomiska stimulanser. Samtidigt ökar upplåningen.
Nu vill regeringen dessutom lägga ytterligare miljarder på generella drivmedelssänkningar, efter kriget i Iran och den osäkerhet som uppstått kring Hormuzsundet.
Sverige har fortfarande starka statsfinanser. Problemet är inte att staten använder ekonomiska resurser i en orolig tid. Problemet är vilka prioriteringar som görs – och varför.
Det som växer fram är en ekonomisk politik där budgeten allt mindre handlar om långsiktig samhällsstyrning och allt mer om att hålla ihop ett politiskt samarbete.
Kristdemokraterna ska få sina reformer. Sverigedemokraterna sina. Liberalerna sina. Moderaterna sina.
Resultatet blir en ekonomisk politik där olika utgifter staplas ovanpå varandra utan tydlig helhet eller långsiktig riktning.
Det är också därför regeringen gång på gång väljer breda skattesänkningar framför mer riktade stöd till de hushåll som faktiskt drabbas hårdast av ökade priser.
När energipriser stiger till följd av internationella konflikter hade regeringen kunnat prioritera stöd till exempelvis låginkomsttagare, landsbygdsbor och transportsektorn. I stället väljer man generella drivmedelssänkningar för alla – trots att det både försvagar statens finanser och samtidigt motverkar omställningen bort från fossilberoendet.
Det är svårt att tala om långsiktig klimatpolitik samtidigt som staten aktivt subventionerar ökad fossilförbrukning under en energikris.
Finanspolitiska rådet har också riktat kritik mot utvecklingen och beskrivit regeringens ekonomiska politik som kortsiktig.
Det borde tas på större allvar.
Sverige byggde efter 1990-talskrisen upp ett ekonomiskt ramverk som kombinerade stabila offentliga finanser med långsiktighet och ansvarstagande. Den traditionen riskerar nu att gradvis försvagas när budgetpolitiken allt mer formas av opinionspress och koalitionslogik.
Politik handlar ytterst om prioriteringar. Frågan är därför vilken framtid regeringen egentligen prioriterar när kortsiktiga skattesänkningar får gå före långsiktiga investeringar i hållbarhet, infrastruktur och klimatomställning.
Ulf Kristersson och Elisabeth Svantesson får visserligen igenom sina budgetar. Men priset för att hålla samman Tidösamarbetet riskerar att bli högre än regeringen vill erkänna.
