Magdalena Andersson (S) presenterade i helgen sin migrationspolitiska valtaktik i en debattartikel i Aftonbladet. Budskapet, som redan smyglanserats av bland annat Tidens chefredaktör och S-debattören Payam Moula, kan i breda drag sammanfattas ungefär så här: vi ska vara precis som Tidöpartierna, fast med mer omdöme och sans! Ett mer humant, invandrarfientligt parti!
Valtaktiken är inget annat än klassisk triangulering, som bygger på en enkel idé: om ett annat parti äger en fråga och verkar vinna på det, antar man en version av deras politik som är tillräckligt lik för att locka deras väljare, men tillräckligt annorlunda för att behålla sin egen profil. Det fungerade för Socialdemokraterna på 1970-talet i kärnkraftsfrågan, där Palme navigerade med retorisk precision genom att acceptera kärnkraften samtidigt som han formellt höll fast vid avvecklingslinjen. Men den taktiken förutsätter att man kontrollerar premisserna i debatten. I migrationsfrågan har Socialdemokraterna gjort raka motsatsen – de har aktivt bidragit till att befästa Sverigedemokraternas problemformulering som den självklara utgångspunkten, och försöker nu presentera sig som de som löser ett problem de själva har hjälpt till att konstruera.
Artikeln inleds med en historieskrivning som skulle få vem som helst som har följt den svenska migrationspolitiken de senaste 20 åren att höja på ögonbrynen. Andersson påstår att migrationsfrågan ”i alldeles för stor utsträckning” varit en stridsfråga, och att vi egentligen ”i grunden är överens”.
Stridsfråga? Migrationspolitiken var länge en i stora drag konsensuspräglad fråga i svensk politik – en konsensus som bröts när Sverigedemokraterna systematiskt under ett decennium drev upp den på dagordningen och fick övriga partier att successivt anpassa sig till deras problemformulering. Magdalena Andersson skriver att debatten har präglats av tvära kast: men det verkligt tvära kastet kom 2015-2016, när den socialdemokratiska regeringen genomförde en av de mest dramatiska politikomläggningarna i modern svensk historia (som varken var nödvändig eller rätt). Socialdemokraterna har slukat SD:s historieskrivning med hull och hår.
Att Socialdemokraterna skulle stå för en mer ”förnuftig” migrationspolitik klingar också falskt. De förslag som Andersson nu kallar för ”splittring” och ”dålig integrationspolitik” – utvisningarna av tonåringar, tillfälliga uppehållstillstånd, återvandringsbidragen – är i stor utsträckning resultatet av riksdagsbeslut som Socialdemokraterna antingen stöttat eller inte aktivt motarbetat under den gångna mandatperioden. Att nu positionera sig som motståndare till dessa konsekvenser, utan att redovisa hur man förhåller sig till de beslut som ledde dit, kräver ett betydligt mer transparent resonemang än vad debattartikeln erbjuder.
Andersson verkar inte heller förstå (eller låtsas som att hon inte förstår) hur asylrätten fungerar. De som ska kunna stanna i Sverige är de som ”gjort rätt”, de som ”lär sig språket”, ”jobbar” och ”bidrar till samhället”. Det är direktimporterade formuleringar från den invandringskritiska rörelsen, där rätten att befinna sig i landet kopplas till prestation och anpassning snarare än till rättigheter. För tydlighetens skull: asylrätten är inte konstruerad som ett system där vissa flyktingar förtjänar skydd medan andra inte gör det beroende på hur väl de integrerar sig. Den bygger på principen att människor som flyr förföljelse har rätt till skydd, oavsett om de sedan blir läkare eller har svårt att lära sig svenska. Att använda ”skötsam” som ett politiskt kriterium är inte en skärpning av asylpolitiken, utan ett totalt förkastande av asylrättens principer.
Forskning om integration pekar dessutom på att det största hindret för lyckad integration är strukturell diskriminering på bostads- och arbetsmarknad, och den atmosfär av misstänksamhet som skapas av en politik som konsekvent framställer invandring som ett problem att hantera snarare än en del av ett normalt samhälle. En politik som går till val på ”stram migrationspolitik” som sitt huvudbudskap bidrar till den atmosfären, oavsett hur mycket ”empati” som packas in i retoriken runt om.
Trianguleringen har aldrig löst problemet som den är avsedd att lösa. Den legitimerar premisserna, normaliserar politiken och ger de mest utsatta ännu sämre förutsättningar att vara en del av samhället. Om Socialdemokraterna är intresserade av något mer än bara makt, som att exempelvis driva igenom progressiv politik, är inte vad som behövs en mjukare version av motståndarens politik, utan en annan analys och historia om vad som faktiskt är problemet.
Gör om och gör rätt!
Rungande nej till torvbrytning i den olydiga folkomröstningen!
Ebola sprids i Kongo och Uganda.
