I andra europeiska länder gör man skillnad på djur och egendom, men i Sverige behandlas fortfarande djur som saker i juridisk mening. Det är dags att vi rubbar på den här fiktionen, skriver Johan Löfgren från Pimi – Personskap för ickemänskliga individer.
DEBATT. Andra djur än människor behandlas i svensk rätt fortfarande som lös egendom. De förekommer som rättsobjekt i bland annat konsumentköplagen, skadeståndsrätten och utsökningsrätten. Samtidigt saknas en civilrättslig bestämmelse som talar om vad djur är – och vad de inte är.
Flera europeiska länder har tagit steg bort från den rena saklogiken. I Spanien anges i civillagen att djur är levande varelser med känslighet, och att egendomsregler bara ska tillämpas i den mån de är förenliga med djurens natur och skydd. Vid familjerättsliga tvister kan djurets välfärd få betydelse för vem som ska ha omsorgen om djuret.
I Tyskland finns en principiellt viktig skillnad. Där får ingen tillfoga ett djur smärta, lidande eller skada utan rimlig anledning. När det gäller ryggradsdjur är det dessutom straffbart att döda dem utan sådan anledning. Det betyder inte att tysk rätt har brutit med mänskligt utnyttjande av djur. Men det betyder att själva dödandet måste kunna rättfärdigas. I Sverige regleras däremot främst hur ett djur får dödas. Något motsvarande allmänt krav på rimlig anledning för att ta djurets liv finns inte.
Det handlar inte om att jämföra människor med andra djur. Djurs intressen är relevanta ur djurets eget perspektiv. Däremot går det att känna igen ett mönster i svensk rättshistoria: krav på normativ förändring möts ofta med hänvisningar till teknik, systematik och praktiska svårigheter.
Kvinnlig rösträtt kunde fördröjas med valtekniska invändningar. Ett grundlagsskydd mot könsdiskriminerande normgivning beskrevs på 1970-talet som svårt att utforma. Ändå finns i dag ett uttryckligt förbud i 2 kap. 13 § regeringsformen.
När JO:s invändning mot att skriva in djurs egenvärde i djurskyddslagen återgavs som lagteknisk olämplighet bör detta inte behandlas som ett neutralt slutargument. Samma rättskälla gör dessutom klart att egenvärdet inte skyddar djur mot att dödas eller exploateras. Egenvärdet blir därmed främst retoriskt: det säger att djur är något mer än saker, men förändrar inte deras civilrättsliga position.
Poängen är inte att andra länder har löst frågan fullt ut. Poängen är att de åtminstone har börjat rubba fiktionen att djur kan förstås genom samma kategorier som saker.
Det som i samtiden kallas lagteknisk försiktighet kan i efterhand visa sig vara normativ tröghet. Frågan är varför Sverige fortfarande låter djurens rättsliga status vila på en tradition som aldrig på allvar har prövats.
