Samma politiska ledare som tidigare prisade kurdernas uppoffringar försöker nu undergräva deras trovärdighet. Donald Trumps utspel är ett utmärkt exempel på detta, skriver den svensk-kurdiska journalisten Shamm Shamayi Salih.
DEBATT. Under kriget mot IS stod kurdiska soldater längst fram vid frontlinjen medan världen tittade på. Tusentals unga kvinnor och män offrades i kampen mot terrorismen. Då beskrev västvärlden – och inte minst Donald Trump – kurderna som hjältar, frihetskämpar och ovärderliga allierade. Bilder på kurdiska styrkor spreds över internationella medier som symboler för mod och motståndskraft.
Men historien om stormakternas relation till kurderna har alltid byggt på villkorad lojalitet.
Så länge kurder blöder för andras geopolitiska intressen hyllas de. Så länge de fungerar som ett strategiskt verktyg får de applåder, möten och militära löften. Men i samma ögonblick som kurder vägrar bli brickor i ett större maktspel förändras retoriken. Då börjar misstänkliggörandet. Då kommer anklagelserna. Då förvandlas hjältar plötsligt till problem.
Donald Trumps senaste uttalanden om att kurder påstås ha stulit vapen avsedda för iranska demonstranter är därför inte en isolerad kommentar. Det är en del av ett större och äldre mönster där kurder återigen används som politiska syndabockar när de inte längre följer stormakternas agenda. Samtidigt förnekar flera kurdiska aktörer anklagelserna kraftfullt – men skadan ligger redan i narrativet. För i internationell politik räcker ofta misstanken för att legitimera press, splittring och isolering.
Detta är dubbelmoral i sin renaste form.
Samma politiska ledare som tidigare prisade kurdernas uppoffringar försöker nu undergräva deras trovärdighet. Samma makter som talade om demokrati och partnerskap har gång på gång visat att deras stöd endast var temporärt och strategiskt. Kurderna förväntas vara lojala soldater, men får aldrig verkliga garantier tillbaka. När deras egen vilja eller självständighet blir obekväm ändras tonen omedelbart.
Historien upprepar sig eftersom världen tillåtit den att göra det.
Från Lausannefördragets svek till moderna militära reträtter har kurder gång på gång fått lära sig att internationell politik sällan styrs av moral. Den styrs av intressen. Därför är det farligt när delar av det kurdiska ledarskapet fortfarande låter sig dras in i interna maktkamper medan omvärlden spelar ett långt större spel.
I sådana tider bär Masoud Barzani och Bafel Talabani ett historiskt ansvar. Det handlar inte längre endast om rivalitet mellan partierna KDP och PUK eller om regional prestige. Det handlar om det kurdiska folkets framtida position i en värld där stormakter snabbt byter sida när det passar deras strategiska behov. Varje intern konflikt, varje splittring och varje politiskt ego blir en öppning för externa krafter att manipulera Kurdistan ytterligare.
Det är exakt detta stormakter historiskt har tjänat på: ett splittrat Kurdistan som lättare kan kontrolleras.
Därför måste den kurdiska politiken gå in i en ny fas präglad av nationell mognad. Kurdiska ledare måste förstå att deras största styrka aldrig kommer från Washington, Moskva eller någon annan huvudstad. Den kommer från kurdisk enhet. För när kurder står tillsammans blir det betydligt svårare att använda dem som tillfälliga verktyg i internationella konflikter.
Kurderna är inte ett experiment för stormakters utrikespolitik. De är ett folk med historia, identitet och rätt till värdighet. Och världen måste börja ställa sig en avgörande fråga: hur många gånger ska kurder först användas, sedan överges och därefter skuldbeläggas innan denna cykel bryts?
Om det finns en lärdom i Trumps uttalanden är det inte att kurderna ska böja sig ännu mer för internationella makter. Tvärtom. Lärdomen är att inget folk kan bygga sin framtid på tillfälliga löften från ledare vars lojalitet förändras efter politiska vindar.
I en tid där stormakter försöker omforma Mellanöstern efter egna intressen måste kurderna välja något större än intern splittring: de måste välja varandra.
