Den 14 maj firar Israel det som kallas självständighet. Men för oss palestinier världen över markerar dagen efter, den 15 maj 1948, början på al-Nakba, katastrofen. Dagen då hundratusentals palestinier fördrevs från sina hem, städer och byar utplånades och familjer splittrades. Det är en historia som alltför ofta tystas ner i västvärlden, skriver den palestinsk-svenske akademikern Taha Khatab.
DEBATT. Över 700 000 palestinier fördrevs under kriget 1948. Historiker, människorättsorganisationer och FN-dokument har beskrivit hur städer och byar tömdes genom våld, rädsla och systematisk fördrivning. Palestinier förlorade inte bara sina hem, de förlorade sitt land, sina minnen och sin framtid. Många trodde att de snart skulle få återvända. Sjuttioåtta år senare väntar jag och miljontals andra palestinier fortfarande.
Min far var bara sex år gammal när han tillsammans med sin familj tvingades fly från vår by, Eyn al-Zaytoun utanför Safad, undan Haganahs attacker i maj 1948. Senare fick familjen veta att tiotals av våra släktmedlemmar, civila och unga män, hade tillfångatagits och avrättats av Haganahstyrkor under Operation Yiftach. Enligt historiska vittnesmål bands fångarnas händer innan de sköts i dalen mellan Eyn al-Zaytoun och Safad, samtidigt som byns hus förstördes och jämnades med marken. Haganah, tillsammans med de väpnade grupperna Irgun och Lehi, spelade en central roll under 1948 års krig och kom senare att utgöra grunden för Israels militära styrkor.
I dag anklagas Israel av människorättsorganisationer, FN-experter och flera stater för att begå folkmord och grova brott mot internationell rätt i Gaza. För oss palestinier är detta inte bara historia i böcker, det är familjeminnen, trauma och sår som fortfarande lever vidare generation efter generation. I dag lever mer än 1,5 miljoner palestinska flyktingar i 58 erkända flyktingläger i Jordanien, Libanon, Syrien, Gaza och på Västbanken, enligt UNRWA. Generation efter generation har vuxit upp i exil, utan rätt att återvända till sina hem.
Under decennier har vi palestinier kämpat inte bara för frihet, utan också för rätten att berätta vår historia. Västerländska medier och politiska ledare har ofta talat om Israels säkerhet, men varit betydligt tystare om palestiniernas lidande. När palestinier vittnade om massfördrivningar och massakrer avfärdades det länge som propaganda. Först när israeliska historiker som Ilan Pappé och andra forskare började granska israeliska arkiv fick världen se delar av sanningen svart på vitt.
Jag möter ofta tre argument när jag talar om palestiniernas rättigheter och al-Nakba.
Det första argumentet är att palestinier ska acceptera al-Nakba som en konsekvens av Förintelsen och de fruktansvärda brott som Europas judar utsattes för. Men palestinier bar inget ansvar för Förintelsen. Ett folks lidande kan aldrig rättfärdiga ett annat folks fördrivning, ockupation och lidande.
Det andra argumentet är att palestinier ”sålde sina hem frivilligt till sionsterna”. Men om det vore sant, varför lever då miljontals palestinier fortfarande i flyktingläger, generation efter generation?
Det tredje argumentet är att sionismen under al-Nakba enbart handlade om judars rätt till självbestämmande. Man bortsåg samtidigt från att sionismen växte fram ur en europeisk kolonial idévärld där Palestina betraktades som mark som kunde tas i anspråk, trots att ett folk redan levde där. Palestinier osynliggjordes genom slagordet om ”ett land utan folk för ett folk utan land”.
Men Nakban är inte bara våra föräldrars och farföräldrars historia. Den fortsätter än idag. På Västbanken rivs palestinska hem medan illegala bosättningar expanderar. I Gaza har över två miljoner människor levt under blockad i nästan två decennier. Sedan oktober 2023 har tiotusentals palestinier dödats. Sjukhus, skolor och flyktingläger har bombats, samtidigt som FN och människorättsorganisationer varnat för svält och grova brott mot internationell rätt.
När människor systematiskt berövas mat, vatten, sjukvård och trygghet måste världen våga kalla saker vid deras rätta namn. Nakban fortsätter och inför våra ögon pågår ett folkmord i Gaza. Vi får aldrig acceptera att vissa människoliv anses mindre värda än andra. Tystnad inför förtryck är aldrig neutralitet. Historien kommer att fråga vilka som vågade tala när människor fördrevs, avhumaniserades och dödades. Frågan är vad vårt svar kommer att vara.
