Det har nu gått några veckor sedan oppositionen, trots majoritet i Riksdagen, förlorade omröstningen gällande övergångsregler för nya medborgarskap på grund av att Sverigedemokraterna lät två utkvittade ledamöter rösta.
Det verkligt stötande var inte att Sverigedemokraterna plötsligt bröt mot ”praxis”, vilket är vad många både till vänster och höger summerar det som. Kvittningssystemet är ett avtal, och när man bryter mot ett avtal ska det kallas avtalsbrott. Att bryta mot “praxis” innebär egentligen bara att ändra på något invant. Både politiker och dödliga bryter mot praxis hela tiden. En gång var det praxis att som kvinna inte bära byxor.
Och jag tappar helt respekten för alla borgerliga politiker som försvarar detta avtalsbrott, för det finns absolut ingen ursäkt. Detta avtal är över hundra år gammalt, och ingen har någonsin tidigare medvetet brutit mot det. Fel har skett, förstås, från båda sidor staketet, men detta att stå upp och säga att man valde att ljuga är helt unikt för Sverigedemokraterna.
Det främsta försvaret är att de båda sverigedemokratiska vildarnas röster som oppositionen liksom lurat till sig skulle vara “odemokratiska”. Tankefiguren är att vildar är en sorts bugg som existerar på grund av brister i vårt statsskick, och som Sverigedemokraterna nu finurligt navigerat runt. “Ingen hade röstat på dem”, menar försvararna. Det är förstås fel. Deras valkrets hade gjort det. “Men de var inte inkryssade!”
Det spelar ingen roll. De var utvalda av medlemmarna i sina lokala partier. Hur skulle det se ut annars? Tänk ett parti där femtioen procent av alla riksdagsledamöter kommer från Stockholm och Göteborg och som så fort de kommit in i Riksdagen kastar ut alla ledamöter från mindre orter och tillsätter sina kompisar istället. Vi har personliga mandat för att det inte ska vara möjligt.
Ett annat konstigt argument är att ”sossarna gjorde samma sak 2013”, och här syftar man på utbrytningen av en del av budgeten för att få Sverigedemokraternas röst, vilket förstås var ett avvikande från “praxis”, men självklart inte ett avtalsbrott.
”Miljöpartiet hade mutat vildarna!” Vi vet inte i vilken utsträckning oppositionen hade bidragit till att övertala dem att ändra sig, men det är självklart helt tillåtet att försöka påverka riksdagsledamöter hur mycket man vill inom lagens gränser. Har man bevis för mutbrott ska det polisanmälas och om inte är anklagelserna förtal.
En ännu konstigare tankevurpa är att Sverigedemokraterna hade rätt eftersom de länge inte fick vara med i kvittningssystemet. Anledningen till det, förutom att övriga då inte “samtalade med SD”, som det hette, var ju att de inte tillhörde något block, och kvittar gör man mellan blocken, förstås. Men det än mer bisarra här är ju att de nu genom sitt agerande visat att det var rätt beslut att inte ta med dem och godtroget att förutsätta att de var mogna nog att delta.
Det är ingen nyhet att Sverigedemokraterna, såväl partiet som en solklar majoritet av deras väljare att döma av hur de formulerar sig i sociala medier, inte har någon skam i kroppen. Avtal är enligt dem till för att brytas när man känner för det, och sedan skryter man om sin bristande hederlighet genom att håna oppositionen som var så naiva att de litade på dem, och nu kräver man ett nytt avtal, trots att man deklarerat att man tänker göra det igen. Pja. De är sådana.
Men jag är djupt besviken över hur många i regeringen som antingen tiger eller jamsar med. Jag begär inga långa, svavelosande debattartiklar. Jag förstår att det är ostrategiskt nu när man bestämt sig för att regera ihop.
Bara ett enkelt ”Sverigedemokraterna gjorde fel – avtal ska hållas!”.
Ulf Kristersson låtsas att det är sånt som händer. Han tänker inte lägga förslaget en gång till, säger han, vilket för mig innebär att han struntar i svensk demokrati. ”Har man nio vildar och så små marginaler mellan blocken, tre mandat, så är det alldeles uppenbart att det kan slå hur som helst”, säger han, som om situationen bara uppstått av sig självt.
Busch skyller också på vildarna, och verkar mena att Sverigedemokraterna inte hade något val.
Vad har hänt med svensk traditionell höger, som brukade stå för lag och ordning? Knappt någon ledande företrädare för regeringspartierna klarar att kalla en spade för en spade.
Ett avtalsbrott är ett avtalsbrott är ett avtalsbrott.
