Är det slutet jag ser?
Jag sitter bland kartonger och plockar förtvivlat. Det är ingen ände på hur mycket saker det kan finnas instoppade i ett litet och välorganiserat hem.
I ett år har vi syskon plågsamt och utdraget försökt hantera mammas dödsbo. Vad kan köras till tippen, vad kan säljas på trädgårds-loppisen i helgen, vad måste jag knöla in i mitt garage? Om en månad ska de nya ägarna ta över mammas hus. Efter loppisen är det nästan lika många prylar kvar – finns det en ände på detta tunga projekt?
De svåraste och mest plågsamma processerna känns omöjliga att se ett slut på. Inte bara de privata, utan också de nationella och globala. När peakar den rasistiska trenden i Sverige? Hur länge till ska Putin fortsätta förstöra Ukraina och dess folk?
Den tröst man kan uppamma är att stora förändringar sker till synes plötsligt.
Att Gorbatjovs perestrojka, hans försök till modernisering av sovjetstaten, skulle leda till dess totala kollaps kunde ingen gissa före murens fall. Vi trodde förtrycket skulle lätta, men aldrig att sovjetkommunismen skulle upphöra.
Och att apartheid-regimens kollaps redan var skriven på väggen när vi äntligen fick sossarna i utrikesutskottet att acceptera ett svenskt investeringsstopp, vågade vi aldrig tro förrän det plötsligt hände.
Mina spaningar är att det massiva eländet med rasism, fascism och krig har börjat krackelera lite osynligt. Den politiska fascismen växer fortfarande i Europa och i världen, men vissa förändringar börjar synas.
Jag tänker på det faktum att det har formerats en bred och stor svensk folkrörelse mot den inhumana flyktingpolitiken. Debattspalterna peppras av arga och faktamässigt välgrundade artiklar till försvar för invandring, avsända från ett brett spektrum som spänner från förtvivlade familjemedlemmar till kommunpolitiker och företagarorganisationer.
Opinionsinstituten bekräftar. Det är nu en absolut majoritet av svenskarna som anser att det är nog nu med elakhet och rasism som huvudsakligt fokus i politiken. Folk vill ha ekonomisk realism – Sverige behöver invandring – och folk vill ha medmänskligheten tillbaka. Till och med två SD-vildar röstade emot några av de Tidö-förslag som minskar rättssäkerheten för invandrare. Då har det gått långt.
Och det vänder kanske lite för Ukraina. Zelenskyj skaffar sig allt fler ”kort” att spela med, för att låna en term från Trumps offentliga förnedring av honom förra året. Drönarkriget sker allt mer på Ukrainas villkor och de är riktigt vassa. Ukraina har fört tillbaka kriget in i Ryssland, skadar Rysslands långsiktiga förmåga att upprätthålla kriget, skåpar ut NATO-kompisarna vid de gemensamma övningarna och erbjuder nästan triumfartat assistans till de länder i Gulfen som skadats av Trumps krig mot Iran.
Nu kommer också rapporter om att Ukraina börjar skära av ryska försörjningslinor till Krim. Och Orbans stoppkloss av EU:s stöd till Ukraina har upplösts av det ungerska folket, allt medan hans korrupta vänner störtar med sina guldtackor mot flygplatserna.
Så haven hopp. Lägg på ett extra kol och ignorera olyckskorparnas kraxande. Wir schaffen das, som Angela Merkel sa. Vändpunkten syns aldrig förrän efteråt. Och humanismen kommer att segra!
Ukraina kommer att vinna, Putin kommer att falla och Trump kommer att bli politiskt vingklippt. Främlingsfientligheten och rasismen i Sverige kommer att möta hårt motstånd och Tidö-regeringen blir inte omvald.
Kanske blir mammas hus också tömt innan de nya ägarna flyttar in.
För häggen som doftar i min trädgård och syrenklasarna som snart inte kan vänta längre.
För den kultur av politisk kortsiktighet och framtids-ointresse som sprider sig i alltfler politiska partier.
