När världen stängde ner under pandemin hamnade en expert på utrikespolitik, van vid ett stressigt jobb som politisk rådgivare, i ett hus på engelska landsbygden. För jobbets skull har hon undvikit att göra fasta planer med vänner, hon var ständigt redo att ta jobbsamtal och resa iväg. Hon ville så snart det är möjligt få återgå till städerna och mötesrummen. Memoarboken Haren och jag av Chloe Dalton tar sin början när hon hittar en hopkrupen harpalt mitt på vägen intill en åker.
Hon vet att ensamma harpaltar oftast inte är övergivna och att hon inte borde ingripa, men när hon ser att ingen mamma kommer kan hon inte låtsas som ingenting. Trots flaskmatning upprätthåller Dalton relationen till haren som till ett vilt djur. Även om haren tillåter att Dalton kommer nära är hon noga med att inte tränga sig på, och haren förblir skygg för alla andra.
Dalton känner ett motstånd mot att ens ge haren ett namn för att redan det skulle vara att ta något av dess egenhet som hare ifrån den. I en intervju säger Dalton: ”Jag tänkte inte på det då, men nu undrar jag om jag nästan såg på haren som en person från ett annat land där jag inte talade språket eller kände till kulturen. Och kanske hade jag på grund av mitt jobb instinkten att vilja förstå och respektera”.
Hennes respekt för haren står i motsats till vad vi ser på djurparker där själva poängen är att komma nära vilda djur. Att komma nära inpå dem är ett sätt att ta makt över djur som i det vilda helst skulle fly från, eller i alla fall undvika, människor. Vilda djur röstar ofta med fötterna när det gäller människor: de flyr. Studier har visat att människoröster gör vilda djur mer rädda än ljud från andra rovdjur eftersom de lärt sig att människor är en extrem fara.
Dalton får upp ögonen för harars utsatthet i en värld där de inte bara är villebråd för jägare och rovdjur, men som är hårt påverkad av industrialiserat jordbruk. Det destruktiva sätt på vilket vi producerar grödor, som till största delen utgör djurfoder till instängda djur, tar inte hänsyn till att harpaltar ligger gömda på åkern i väntan på sina mammor medan tunga jordbruksmaskiner närmar sig. För en harpalt är det livsviktigt att ligga blickstilla för att överleva rovdjur, men deras djupt rotade beteende hjälper inte mot jordbruksmaskiner.
Daltons bok om haren bygger på respektfull förundran inför vad en hare är, upplever och kan. Den finska filosofen Elisa Aaltola har betonat vikten av att känna just förundran och vördnad inför djur och deras unika världar. Aaltola menar att det är en känsla som är möjlig först när vi har skalat bort fördomar om djurs underlägsenhet. Det är precis detta som Haren och jag lyckas göra.
Jag undrar hur det vore om vi kunde förhålla oss mer med en utrikespolitisk rådgivares respekt inför djurens världar, som om de bestod av andra kulturer vars språk vi inte talar?
Den ideella viltrehabiliteringen Harhjälpen drivs av influeraren Therése Lindgren och hjälper skadade harar.
Familjedjurs rätt till veterinärvård ska inte avgöras av riskkapitalister som tjänar miljarder på sjuka djur.
