De flesta av oss slänger inte skräp på en sommaräng. De flesta går inte och tar för sig ur kaffet som står framdukat i en prunkande men okänd villaträdgård. De flesta har inte sönder sätet på bussen.
Men om trottoaren redan är kantad av småskräp och mina shorts inte har fickor och klisterlappen från den där bananen jag köpte inte går att lägga någon annanstans, då kanske den seglar ner mot marken. Och om trädgården är vildvuxen framför ett spännande ödehus så kanske jag vill smyga fram och se hur det ser ut därinne. Och om sätet redan har ett hål och jag är sju år och har tråkigt kanske jag låter fingret peta i hålet tills det blir större och större.
Inom kriminologin talar man om broken window-teorin. Den kallas så för att den utgår från en enkel föresats: om utvecklingen i ett område ska vända till det bättre, får inte fönstren gapa trasiga.
Det här är en ordentligt omdiskuterad teori. Teorin bortser från maktförhållanden och andra sociala orsaker till kriminalitet. Ändå finns här en kärna som är svår att ifrågasätta: Det som andra tagit hand om, tar vi gärna också väl hand om. Vi vill för det mesta vara justa mot andra och vi följer regler som vi finner rimliga.
I någon mån kan motsatsen också vara sant. Det som börjar förfalla, förfaller ofta snabbt. Det gäller ting såväl som mänskliga relationer.
Jag skriver detta med en blandning av olustiga känslor.
Det finns nämligen ett område jag älskar. Med ett lummigt grönområde som nyss blev naturreservat och som är väl värt sitt stockholmska smeknamn ”Ortens rålis”. Med en vacker kyrka, några små butiker, välluktande planteringar på sommaren och inte minst människor som kämpar för att det ska vara en plats att trivas på. Snart ordnar vi Pride.
Men sedan ett par år är vi utsatta för ett elakt, spontant politiskt experiment i broken windows-teorins giltighet. Vårt vackra gröna torg, det som en gång för snart femton år sedan lockade mig till kommunen, grävdes upp. Det skulle komma spårvagn, och det är ju bra såklart. Bara det att upphandlingen gick åt fanders, lönerna frös inne, entreprenörerna sjappade och vände ryggen åt den krater som nu genomborrade vägar och torg.
Det här var två år sedan.
Det finns få sorgligare syner än en tom byggarbetsplats. Ställningar på svaj. Grus och makadam. Skräp som flyger för vinden.
Två år har skräphögarna fått växa och det som en gång var buskar har blivit ris. Utan att ens en ny upphandling inletts. Det är bara att acceptera, området som jag kallar mitt har inte varit viktigast för någon. Visst finns det massa byråkratiskt krångel i soppan. Men inget som egentligen hindrar någon från att hålla det snyggt under tiden. När de bygger om inne i city målas vackra naturmotiv på avskärmningarna.
Då och då har det skrivits om tvärbaneeländet. Men aldrig om ärret genom mitt centrum, utan om upprörda invånare i det lite mer välbärgade grannområdet som ännu inte fått den kollektivtrafik de var lovade när de köpte sina bostadsrätter. De har fått nya bussar, och bra är ju det. Men här har skräpet fortsatt yra, där det var gräs är det grus och igenvuxet buskage, allt medan polisbilarna kryssar fram mellan stängsel och potthål.
Ändå klagar ingen. I vart fall inte så det hörs. Det är som att ingen här förväntar sig att det ska vara på något annat sätt. Vår vackra förort blev en uppgrävd, inhägnad ödetomt? Jaha. Inte för att någon med makt bryr sig.
Det är tur att det är valår ibland. Nu har politiker på alla ansvariga nivåer slutat skylla ifrån sig och börjat göra något. Snygga upp, asfaltera igen, påbörja ny upphandling. Det lär väl vara färdigt till september. Sedan får vi väl se vad som händer. En tvärbana, ett grönt torg eller några år till av experimentet broken suburb center?
