Vem har tid med demokrati?

Under valrörelsen 1988 mullrar det rejält i de etablerade partierna inför Miljöpartiets framgångar i opinionen. Moderaternas partiledare Carl Bildt varnar för att de grönas pessimism kan leda till desperation och Socialdemokraternas Ingvar Carlsson ser en risk för nyval om väljarna ger det nya partiet avgörande inflytande. I medierna möts miljöpartisterna av misstänksamhet och ironi. De kallas allt från gröngölingar i nyhetsinslag till gröna khmerer i satirprogrammet Helt apropå. 

Men partiet fortsätter ändå ha medvind. Säldöden och andra miljöfrågor dominerar dagordningen och misstron mot sittande politiker är stor. Frontfigurer som Per Gahrton och Birger Schlaug har haft åtta år på sig att slipa på retoriken och partiet har redan etablerat sig i en lång rad kommuner. I intervjuer försäkrar de dessutom att partiet inte tänker ”ställa till kaos” och väljarna belönar dem på valdagen med 5,5 procent av rösterna.

Men kaos blir det – om än på ett annat sätt än partiet själv tänkt sig. I botten finns ett svårlöst dilemma som ska följa partiet genom åren. Strategin att hålla makten i schack genom en radikaldemokratisk organisationsmodell ska visa sig vara lättare sagt än gjort. Demokrati är till sin natur tidskrävande, och den form av demokrati de tidiga miljöpartisterna tänkte sig ställer synnerligen höga krav på både tid och tålamod. 

Miljöpartiets ursprungliga struktur förutsätter betydande tid och utrymme för förankring, diskussion och reellt medlemsinflytande. Ambitionen är att partiets politik på ett avgörande sätt ska kunna påverkas av andra än partitoppen, även mellan valen. Det står i kontrast till ett parlamentariskt system som premierar snabbhet, tydlighet och handlingskraft. Spänningen blir särskilt tydlig när partiledningen förhandlar med andra partier och förväntas kunna fatta snabba beslut. Kraven på effektivitet växer också i takt med det politiska inflytandet, och förstärks under åren ytterligare i ett medieklimat där omedelbar kommunikation blir till norm. 

En ”kaotisk” organisation

Ewa Larsson, som senare kommer att bli en av partiets riksdagsledamöter, är anställd på kansliet när den första riksdagsgruppen tillträder efter valet 1988. Hon har med sig erfarenheter från de sociala rörelserna och stödjer de antihierarkiska visionerna, men beskriver den tidiga organisationen som kaotisk och menar att ”det var hopplöst att få nån ordning på det där gänget”.

Spridningen av makt gör till exempel att språkrören till en början inte sitter i riksdagen, vilket bland annat försvårar mediekontakterna. Arbetet i riksdagen ställer också helt nya krav på samordning och Ewa Larsson beskriver en brist på kunskap om politiska processer i partiet, men också en utbredd rädsla för att styras av personer med specialkompetens. Många var mer intresserade av interna processer än att uppnå konkreta resultat, menar hon, men framhåller också hur partiet på den tiden var autentiskt och inkluderande.

– Vi var folkliga från början. Vi var rösten som inte hördes. Nu springer alla etablerade partier runt sin egen svans och det har blivit banaliserat på något sätt. Partierna klarar bara av dem som de kan disciplinera.

Många av Miljöpartiets tidiga förslag är i dag självklarheter, som att minska utsläppen och ge cyklister mer plats på gatorna, men partiprogrammets djupt systemkritiska ståndpunkter stöter på patrull och med åren tonas de ner eller faller bort. Lika problematisk visar sig den ursprungliga demokratiska visionen vara.

Miljöpartiet byggs med 60- och 70-talets samhällskritiska rörelser i ryggen, och Per Gahrton, som ofta hänvisas till som partiets grundare, är nära vän med den gröna ikonen Petra Kelly, en av grundarna till det tyska miljöpartiet. Hon kombinerar feminism, fred, miljöskydd och social rättvisa på ett sätt som då är nytt, men som i dag är etablerat som grön ideologi. Hennes idéer om antipartier – partier som inte utövar makt auktoritärt utan omvandlar den till självbestämmande – får stor spridning.

Tidsandan präglas samtidigt av oro för demokratins utveckling, en oro som i dag framstår som befogad. Enligt V-Dem-institutet lever nu majoriteten av världens befolkning i autokratier, den största andelen sedan 1978. Klimatkrisens akuta karaktär har dessutom skapat förväntningar på politiken som ofta överstiger parlamentens handlingsförmåga.

Per Gahrton var även väl bekant med sociologen Robert Michels teori om ”oligarkins järnlag”, som säger att alla organisationer, hur demokratiska de än är, med tiden kommer att styras av en liten elit. Antipartipartiet Miljöpartiet ska nu rustas för att stå emot den här utvecklingen och det tidigare språkröret Gustav Fridolin vittnar om att Per Gahrton under åren fortsätter att varna sina partikamrater för oligarkins järnlag.

Toppstyrning drivs enligt Robert Michels, tvärtemot vad man kan tro, sällan fram av makthungriga individer, i alla fall inte till en början – utan av strukturer som oundvikligen koncentrerar makt av praktiska skäl. Det handlar bland annat om tidsramar som sätts av förhandlingar och allmän krishantering, om medielogik, kompetensbehov och beslutsförmåga.

I en representativ demokrati kan makten ändå sägas utgå från folket, men de tidiga miljöpartisternas demokratisyn kom med andra förväntningar. När de glada i hågen, ackompanjerade av sambabandet Banancompagniet, tågade in i riksdagen var de på väg in en rävsax. Organisationen var väl genomtänkt i teorin men aldrig prövad i praktiken.

Långsamhetens demokrati

Vid riksdagsinträdet hade partiet i mindre skala redan etablerat sig i många kommuner runt om i landet. I ett SVT-reportage från 1987 beskrivs Miljöpartiets arbetsmetoder i Helsingborg. Reportern besöker ett medlemsmöte där en brokig skara i alla åldrar sitter inträngda i ett litet rum och diskuterar punkter på en föredragningslista. På bordet står en bukett maskrosor och i en deltagares knä sitter ett litet barn. Inför varje fullmäktigemöte samlas medlemmarna på det här viset för att diskutera och fatta bindande beslut för de två som sitter på mandaten. 

Av 90 medlemmar brukar ett 20-tal dyka upp, olika personer från gång till gång, vilket gör att besluten kan spreta. Det kan också vara svårt att bestämma sig, förklarar Bert Alfson, en av deltagarna, men då finns möjligheten att diskutera vidare i arbetsgrupper.

– Men du måste ta ställning. Vi kan ju inte lämna över demokratin till ett par personer och sen gå hem och lägga oss, säger han i SVT-inslaget.

Rickard Persson, partiets dåvarande representant i fullmäktige, svarar jakande när reportern undrar om arbetet inte blir mer slitsamt på det här sättet, men han tillägger samtidigt att Miljöpartiet inte vill ”sälla sig till etablissemanget”. 

I den gröna gräsrotsdemokratin lämnas nämligen inte ansvaret för samhällsfrågorna till en liten professionell skara, för att förvalta makt och administrera skatteintäkter. Tanken är istället att alla medborgare ska ha möjlighet – och tid – att delta. Förslaget om sex timmars arbetsdag, som drivs redan under valrörelsen 1988, handlar inte främst om att minska sjukskrivningar eller dela på arbete. Det handlar om att skapa tid för kultur, fritid och familj, men också för möjligheten att fritt utveckla sin potential och bidra till samhällsgemenskapen.

Redan innan riksdagsinträdet 1988 har dock partiet lämnat flera radikaldemokratiska ideal bakom sig. Språkrörsmodellen införs exempelvis 1985, efter påtryckningar från medierna. Från början skulle partiet företrädas av den som för tillfället hade det tre månader långa uppdraget som sammankallande i politiska utskottet. Miljöpartiets första ledare i den meningen, Eva Bovin, säger i dag att hon ”beundrade” den tidiga organisationen och lyfter särskilt den snäva rotationens feministiska dimension.

– Som ensamstående trebarnsmamma såg jag en möjlighet att ta ett sådant uppdrag. Det hade varit helt omöjligt annars, särskilt för kvinnor på den tiden.

När Per Gahrton väljer partiets tidiga företrädare söker han särskilt efter uttalade aktivister, berättar Eva Bovin.

– Han hade en väl utvecklad politisk förmåga men han såg också politikens baksidor, att om man kommer in i det politiska spelet förstör man ofta sina grundinstinkter.

”Radikal individualism”

Gustav Fridolin menar att Per Gahrton ville värna människors rätt att vara sig själva och att han stod för en ”radikal individualism”. Själv går han med i partiet redan som elvaåring och upplever att han tas på allvar trots sin ringa ålder. Gustav Fridolin anser att det fortfarande finns en insikt i partiet om att gröna frågor kräver ett annat arbetssätt.

– Organisatoriskt, men också i förhållande till att man reflekterat över om makt ska centraliseras runt språkrören eller inte. Sen har det nog delvis varit parallella utvecklingar.

Men interndemokrati och medlemsinflytande är inga enkla frågor, betonar han; medlemsmötet har till exempel värnats som en central arena, men principen en medlem, en röst är inte alltid så demokratisk, särskilt inte när mötena blir stora.

En tydlig brytpunkt sker när partiet 1991 måste lämna riksdagen redan efter en mandatperiod. Inför valet 1994 satsas allt på en återgång och det målet trumfar tidigare misstro mot toppen. Tillsammans med det kvinnliga språkröret Marianne Samuelsson får Birger Schlaug nu ”väldigt fria tyglar”, från både partistyrelse och gräsrötter. Birger Schlaug tycker att det är bra med regelverk för maktutövning; ”vi är ju homo sapiens”, men han vittnar också om att det ändå utvecklades en auktoritet i partiets toppskikt, baserat på en växande kompetens i rollen.

– Vi fungerade som några sorts auktoriteter inåt lik förbannat. Särskilt jag då, gjorde nog det.

1996 inleder Miljöpartiet sin första samverkan med Socialdemokraterna. Kritiken mot toppstyrning tystnar allt mer och både politik och organisation börjar anpassas i strävan efter ”regeringsduglighet”. Det är en utveckling som tar fart på allvar efter millennieskiftet med Maria Wetterstrand och Peter Eriksson som språkrör.

När Göran Hådén, aktiv i Miljöpartiet 2001–2019, bland annat som medlem i partistyrelsen, kommer in i Grön ungdom finns där ett argument som alltid punkterade en debatt.

– Om valet stod mellan demokrati och effektivitet, då var debatten avgjord, för att det var så självklart att demokrati gick först.

Han menar dock att interndemokratin ibland handlat mer om att skapa en upplevelse av inflytande än faktiskt inflytande, exempelvis genom medlemspejlingar vars resultat inte alltid tagits på allvar. Miljöpartiet är ändå jämförelsevis det parti som är bäst på interndemokrati tycker han. Det finns också en förståelse för dilemmat bland medlemmarna, vilket gör det till en fråga man skulle kunna ha en dialog om.

De kvarblivna rotskotten

Utöver de organisatoriska spärrarna mot oligarkins järnlag formulerar Miljöpartiets pionjärer en stark antietablissemangsattityd som sätter djupa spår i partikulturen. I sin avhandling från 2004 visar statsvetaren Katarina Barrling att partiet skiljer ut sig i riksdagen genom att fungera som ett ”nätverk” – med låg grad av konsensus och gemensamma normer. I en sådan kultur väger individen tyngre än kollektivet, vilket kan öka kreativiteten men också skapa ineffektivitet och försvåra gemensam styrning.

2016 kommer Maggie Strömbergs uppmärksammade bok Vi blev som dom andra: Miljöpartiets väg till makten, som ger intrycket att partiets ”realos” – pragmatikerna – slutligen segrat över ”fundis” – idealisterna – och att Miljöpartiet blivit ett modernt parti där även konsumtionssamhället ryms. Katarina Barrlings uppföljande studie under 2010-talet visar dock att även om partiet rör sig mot mer pragmatism, toppstyrning och professionalisering, består den starka individualismen. Hon anar också en motreaktion: ”Varje uppdragen maskros synes innebära risken för att ett kvarblivet rotskott förgrenar sig – med ännu flera energiskt lysande gula blommor än som fanns där från början”.

I mitten på 2010-talet kulminerar också interna spänningar i en öppen konflikt. Fyra profilerade riksdagsledamöter – i medierna kallade ”de fyras gäng” – kritiserar partiledningen för att ha svikit partiets ”själ”, både genom sakpolitiska eftergifter och avsteg från demokratiidealen via partipiska och bristande förankring. Valter Mutt, tidigare talesperson i utrikesfrågor, menar att strävan efter regeringsduglighet skapade en stark lockelse och ledde till anpassning på alla fronter.

– Det fanns alltid några som ifrågasatte den nya linjen men vi var tyvärr i en klar minoritet. Fråga efter fråga klipptes bort; basinkomst, EU-motstånd och radikal pacifism.

Även om det formellt går korrekt till anser han inte att det ”moderna Miljöpartiet” växer fram ur en demokratisk process, då det till exempel saknades djupare debatter i partiet.

Mellan 2014 och 2021 sitter Miljöpartiet i regeringen. Det blir stormiga år präglade av interna stridigheter och svårsmälta migrationsöverenskommelser. Partiet bedömer att det är bättre att stanna i regeringen än att riskera ännu hårdare politik på området, berättar Maria Ferm, då statssekreterare i statsrådsberedningen, som själv var emot överenskommelserna. I dag oroar hon sig för att partiets maktkritiska perspektiv successivt går förlorat.

– Jag tror att människor förändras av makt och att partier förändras av makt, men det är ett dilemma för Miljöpartiet eftersom man också måste ha makt för att kunna åstadkomma förändringar, säger hon.

En naivitet inför makten

En av partiets skarpaste organisationskritiker är det tidigare språkröret Märta Stenevi. Hon beskriver strukturen som destruktiv och ett hinder för arbetet.

– Det fanns en självbild av att man utmanade maktidén men det jag upplevde, som kom från en karriär av chefstjänster, var en total naivitet inför vad makt är.

Hon menar att formell makt systematiskt ifrågasattes i partiet, medan informell makt lämnades oproblematiserad. Organisationen präglades av otydliga mandat, brist på transparens, svårhanterliga roller och ett ”extremt luddigt” ansvarsutkrävande, vilket ledde till maktstrukturer som inte gick att ifrågasätta.

– Finns det ett maktvakuum så kommer det att fyllas med något.

Märta Stenevi uppskattar partiets ursprungliga vision om stark medlemsdemokrati och viljan att ifrågasätta maktstrukturer, men hon menar att den metod Per Gahrton förespråkade visat sig inte fungera.

Dagens språkrör har många år i partiet bakom sig och en mer positiv inställning till organisationen. Daniel Helldén har erfarenhet av lokalt gräsrotsarbete och är medveten om det miljöpartistiska nätverket som maktresurs.

– Jag har varit Stockholmspolitiker och jag har varit landsbygdspolitiker. Om något av de

benen saknats hade jag nog aldrig suttit här.

Han värdesätter det delade ledarskapet och dess betydelse för partiets identitet, men ser också vissa svårigheter i organisationen i stort när det gäller att balansera demokratiideal med realpolitisk effektivitet.

Det andra nuvarande språkröret, Amanda Lind, menar att partiets politiska processer har utvecklats, och att medlemmarna sett att det gett resultat. Hon betonar vikten av dialog och att kombinera arbete i rörelsen med det politiska hantverket, men det tar både tid och kraft.

– Vi har en organisation med ideal om att det ska vara nära till de politiska företrädarna. Kanske har det ibland funnits för höga förväntningar på språkrören, statssekreterarna eller ministrarna.

“Ett radikalt alibi”

När ett parti når en viss nivå börjar det enligt sociologen Robert Michels i högre grad välja bort det som skaver, för att skydda sin existens. Partiet har då gjort resan från att skapa en organisation som ett medel till att organisationen blivit ett mål. Valter Mutt upplever att han och hans ”medkämpar” når vägs ände under 2010-talet och väljer då att lämna partiet.

– Till slut kände jag mig som ett radikalt alibi, det blir ganska förnedrande. 

I opposition har Miljöpartiet nu delvis ”återradikaliserats”, menar han, och pekar på ett globalt mönster där gröna partier blir mer radikala på avstånd från makten.

Eva Bovin, Miljöpartiets första ”språkrör”, var starkt kritisk till samarbetet med Socialdemokraterna på 1990-talet och lämnade partiet ”i ren sorg”. Hon återvänder senare och 2019–2021 är hon språkrör för Gröna seniorer tillsammans med Per Gahrton. Nu anser hon att de grundläggande värderingarna trots allt levt vidare.

– Man var tvungen att gå med på ett större partis villkor, som Socialdemokraternas, för att få makten. Med regeringsmakt kan man genomföra reformer, som i opposition kanske aldrig kunnat förverkligas. Men jag hade aldrig förstått det här med makt; jag hade tyckt att det viktiga var att framföra sitt budskap.

Ambivalensen lever vidare

Effektivitet och tydlig styrning ifrågasätts sällan. Skilda uppfattningar och friktion uppfattas å andra sidan lätt som störningar i maskineriet, och svaret kan bli en ledare som ”vet vad hen vill”. I Miljöpartiets antiauktoritära kultur blir en sådan ledare däremot problematisk. Per Gahrtons antihierarkiska bromsar fungerar, men försvårar samtidigt den organisatoriska stabilitet som tycks krävas för verkligt inflytande i ett parlamentariskt system. En slutsats är att Miljöpartiet varken undgått eller kapitulerat inför oligarkins järnlag så som Robert Michels beskriver den. Även om partiet i dag ligger långt från sin ursprungliga radikaldemokratiska struktur, lever ”rotskotten” och ambivalensen inför makt vidare.

Miljöpartiets nuvarande språkrör lyfter förvisso partiets gräsrotsdemokratiska rötter, men samtidigt föreslås ständigt nya avsteg från antihierarkiska principer. På kongressen hösten 2025 lägger partistyrelsen bland annat fram förslag om förlängd rotationstid och en rikslista inför valet. Det senare röstas ner, det första får stöd. Båda förslagen väcker dock intensiv debatt och från talarstolen varnar ombudet Patrik Sandström för maktkoncentration och uttrycker en välbekant åsikt:

– Demokratins rötter växer bäst underifrån.

Den platta organisation som präglar partiets tidiga år framstår i dag som avlägsen. Under 1980-talet deltar även ledande företrädare i civil olydnad. I en uppmärksammad sopbilsblockad 1985 återfinns bland andra Åsa Domeij, Eva Goës och riksorganisationens sekreterare Inger Holmlund. Aktionen riktas mot bristfällig sopförbränning, och flera av deltagarna döms senare till dagsböter.

Även Per Gahrton förankrar sig i den aktivistiska myllan och som språkrör vägrar han att genomföra en militär repetitionsövning. Det leder till att partiets politiska utskott får sammanträda på Skänningeanstalten.

Den här tidiga aktivismen är svår att föreställa sig i dagens partitopp, men partiprogrammet definierar fortfarande Miljöpartiet som ”den gröna rörelsens parlamentariska gren” och delar av de systemkritiska rötterna lever vidare. Därtill består språkrörsmodellen och centrala delar av den ursprungliga radikaldemokratiska strukturen, efter fyrtio år. Det antyder att Per Gahrtons idé om ett antipartiparti ändå inte var helt orealistisk.