För 90 år sedan gav Klaus Mann ut sin satiriska roman Mefisto, som riktade skarp kritik mot de kulturarbetare och intellektuella som av opportunistiska skäl valde att vara fortsatt yrkesverksamma i Nazityskland. Huvudpersonen är Hendrik Höfgen – en skådespelare med vänsterradikala sympatier, verksam i 1930-talets teaterliv i Hamburg och Berlin. Han har högt ställda ambitioner, men lider också av narcissism och mindervärdeskomplex.
Nazisterna kommer till makten 1933 och kulturlivet förändras. Till skillnad från sina kollegor som flyr landet väljer Höfgen att stanna kvar med siktet på att bli landets främsta teateraktör. Han ignorerar sitt samvete och gör avkall på sina tidigare värderingar för att bli intendent på stadsteatern. Det hela slutar med att han blir en fånge i sin egen drömvärld. Hans ”framgångsrika” teaterkarriär är byggd på ett självbedrägeri och han tvingas leva med de moraliska konsekvenserna av sina handlingar resten av sitt liv.
Denna roman tänker jag på, apropå entreprenören Isabella Löwengrip.
Hennes partipolitiska bana började i Moderaternas ungdomsförbund under Fredrik Reinfeldts tid som statsminister. Efter valförlusten 2014 började Moderaterna orientera sig i en auktoritär riktning, i hopp om att locka tillbaka väljargrupper som gick till Sverigedemokraterna. I januari 2016 fick Löwengrip nog och valde att lämna Moderaterna i protest mot deras enfaldiga fokus på tiggeriförbud och tillfälliga uppehållstillstånd. Hon gav sitt stöd till Centerpartiet och Annie Lööf, som låg nära Löwengrips syn på ekonomi och företagande – men som också vågade stå upp för en generös asyl- och migrationspolitik.
Det var då det.
Efter riksdagsvalet 2022 återvände hon diskret till sitt forna parti i en arbetsgrupp och nu vill hon kampanja för Moderaterna i årets valrörelse. Hon vill ”göra allt” för att locka kvinnliga väljargrupper och i framtiden hoppas hon kunna göra karriär i politiken. Ja, hon kan till och med tänka sig att bli minister.
I en DN-intervju förklarar hon att det svaga väljarstödet hos kvinnor beror på ”rädsla för SD-samarbetet”, men det finns ingen anledning till oro till det, enligt Löwengrip. ”Skräcken inför konsekvenser av SD som vi inte vet om än” säger hon, och fortsätter aningslöst: ”Men de senaste fyra åren har vi sett att det går att samarbeta. Det har inte blivit den skräckframtid som man trodde”.
Antingen försöker hon ljuga för andra eller för sig själv, med tanke på den här regeringens öppna förakt mot såväl rättsstatliga som förvaltningsmässiga principer på ett sätt som saknar motstycke i den svenska demokratins historia. Sker hennes helhjärtade stöd åt regeringen på ideologiska bevekelsegrunder eller karriärism? Kanske borde hon läsa Mefisto, begrunda dess sensmoral och sedan ta en blick på sin egen spegelbild?
Kristersson tog en Hédi Fried i hand och lovade att aldrig samverka med det parti vars historiska rötter är nazism. Fried och Emerich Roth, båda överlevande från Förintelsen, ägnade de sista åren av sina liv åt antirasistisk folkbildning i syfte att varna för de utomordentligt farliga följderna av att ge ett parti som Sverigedemokraterna makt och inflytande.
De visste vad de talade om.
Lennart Larsson, 12 år, lämnade önskemål till Hallands länstrafik om busslinje för barn som vill fågelskåda. Heja!
Mate, 17 år, som utvisas till Georgien, trots att han aldrig varit där. Och alla andra som utsätts för statligt övergrepp i namn av ”stram migrationspolitik”.
