”Vi står inför den mest extrema tekniska revolutionen någonsin.” ”AI:n kommer att omkullkasta allt och förändra hur vi ser på världen.” Ni har säkert hört påståenden som dessa under de senaste åren. Men tänk om det inte är så, tänk om det i själva verket är tvärtom?
Om detta handlar det senaste avsnittet av P3 Dystopia och till avsnittet har man intervjuat en rad forskare som alla menar att vi istället för en teknisk revolution står inför den stora stagnationen. Till exempel pekar man på att produktionstakten inte alls ökar i dag på det sätt som den gjorde under årtiondena efter andra världskriget. Man menar också att antalet världsomvälvande uppfinningar har minskat. Under 1900-talet kom en lång rad uppfinningar som förändrade människors tillvaro radikalt, alltifrån flyget till diskmaskinen och såklart datorn och internet. Men dagens uppfinningar är snarare vidareutvecklingar och finjusteringar av tidigare uppfinningar än totalt nyskapande, enligt de här forskarna. Man hävdar också att vi redan har plockat de lågt hängande frukterna och att det därför i dag krävs mycket mer resurser även för att uppnå små förbättringar.
Men AI:n då? Ja, den är naturligtvis viktig men enligt Karim Jebari, filosof och forskare i framtidsstudier, så kom det stora tekniska genombrottet redan 2017. Sedan dess har det mest handlat om att finkalibrera AI-modellen, och hittills har vi inte kunnat se de utlovade effektivitetsvinsterna som AI-revolutionen skulle leda till.
Jag måste säga att jag har lite svårt att köpa det här resonemanget. De flesta nya uppfinningar bygger ju i någon mån på tidigare och exakt vad som är revolutionerande kan man ofta inte se förrän i efterhand. Men låt oss gå med på att de har rätt, är det i så fall ett problem?
Det är viktigt att komma ihåg, vilket också nämns i programmet, att de senaste 200 åren på många sätt är unika i mänsklighetens historia. Aldrig förr har utvecklingen gått så snabbt, på bara några generationer har vi uppnått saker som ingen tidigare trodde var möjligt. På flera sätt har det varit positivt, välståndet har generellt höjts och vi kan i dag bota en lång rad sjukdomar som tidigare ansågs obotliga. Betydligt färre personer riskerar i dag att dö av svält och fattigdom än för 100 år sedan. Men välståndet har också haft ett pris. Den tekniska revolutionen under 1800- och 1900-talet hade inte varit möjlig utan utvinningen av fossila bränslen. Under de senaste femtio åren har det blivit plågsamt uppenbart för många att våra barn kommer få betala priset i form av ett förändrat klimat och minskad biologisk mångfald. Även dagens fossilfria teknik belastar miljön på olika sätt, till exempel genom utvinningen av sällsynta metaller och jordarter.
Om detta nämns nästan ingenting förrän precis mot slutet av programmet då Diana Ürge-Vorsatz, professor i miljövetenskap och vice ordförande för IPCC, får komma till tals och säger att det faktiskt går att ha ett bra liv utan ständigt ökande produktion och BNP. Hon nämner också att det ju faktiskt är långt ifrån alla nya uppfinningar som har varit mänskligheten till gagn, atombomben är kanske det mest extrema exemplet på en uppfinning som har skapat enormt stor skada.
Om utvecklingen hade stannat av helt så hade det förstås varit ett problem. Det finns fortfarande många problem som forskningen kan hjälpa till att lösa, inte minst inom medicinforskningen är det viktigt med fortsatta framsteg. Men inte ens de mest extrema forskarna verkar mena att så är fallet – det sker fortfarande mycket utveckling, skillnaden är bara att det inte går lika extremt snabbt som det har gjort under de senaste 150 åren. Dessutom fortsätter tillväxten att öka i de flesta länder, även om den också har minskat i tempo jämfört med under de så kallade rekordåren. Men det stora problemet i dag är ju inte att det finns tillräckligt mycket resurser i världen, problemet är att de är fördelade på ett oerhört ojämlikt sätt. Till exempel lever de flesta i Sverige på ett sätt som skulle kräva flera jordklot. Om en del av vårt materiella välstånd skulle kunna spilla över på de som är mindre bemedlade (i till exempel Afrika och Asien) så skulle det vara positivt – både för jämlikheten och för miljön. Det är alltså inte så att kakan måste växa, den behöver bara delas av flera.
Samtidigt tar programmet också upp en farhåga som faktiskt är värd att ta på allvar. Den nuvarande högerextrema vågen i världen kan förstås som en reaktion på att många upplever att de inte har fått det bättre ställt än sina föräldrar. Fattigdomen har i många länder ökat och det leder ofta till att folk söker sig till högerextrema miljöer som lovar guld och gröna skogar bara vi stoppar invandringen. Men återigen så är det ojämlikheten som är grundproblemet här – inte en inbromsande utveckling.
Enligt forskarna i programmet så måste välståndet hela tiden växa för att inte någon grupp ska anse sig orättvist behandlade. Om vi till exempel bara höjer skatten så kommer många tycka att det är orättvist och en sådan politik kommer därför inte att få något stöd, lyder resonemanget. Men vad man då glömmer är dels att planeten faktiskt kräver att vi omfördelar de resurser vi har istället för att ständigt utvinna mer och dels att det hos många faktiskt finns en solidaritetskänsla som gör att man är beredd att bidra. Det har till exempel startats ett upprop av superrika som vill betala mer skatt. Det gäller förstås inte alla, men lika fel som det är att tro att teknisk utveckling löser allt är det att tro att egoismen är den enda mänskliga drivkraften.
Om bränslekrisen håller i sig kanske färre väljer att flyga utomlands i sommar.
Bränsleskatten ser ut att sänkas ännu mer efter att EU-kommissionen godkänt Sveriges förslag.
