En etikett eller diagnos kan ibland göra att människor stöts bort ifrån vården. Därför är det viktigt att börja med ett varsamt samtal för att bygga ett förtroende, skriver Daniel Sinclair.
DEBATT. Sverige talar ofta om kortare köer, tidiga insatser och mer sammanhängande vårdkedjor inom psykiatrin. Det är nödvändigt. Men om stödet ska nå människor tidigare behöver vi fråga hur hjälpen ser ut för den som inte känner igen sig i vårdens språk om sjukdom.
Det finns människor som upplever världen på sätt som andra har svårt att förstå. Tankar kan röra sig längs ovanliga vägar. Misstänksamhet kan växa. Händelser kan kännas laddade med betydelser som andra inte ser. För den som befinner sig i det kan upplevelserna vara verkliga och viktiga, utan att personen själv uppfattar sig som sjuk.
Där uppstår ett glapp. Omgivningen kan se att personen far illa eller att relationer påverkas. Samtidigt kan vägen till hjälp kännas som ett krav på att acceptera en etikett, diagnos eller läkemedelslösning. Då kan hjälpen bli ett hot snarare än en möjlighet.
Diagnoser kan ha värde. Läkemedel kan vara livsviktiga. Men när det språket blir vägen in i hjälp finns en risk att människor stöts bort, särskilt de som redan upplever att andra missförstår deras verklighet. Problemet är inte att vården har ord för svåra tillstånd, utan att orden ibland kommer före relationen.
Jag har sett på nära håll hur svårt det kan vara att ta emot hjälp när hjälpens språk känns främmande eller hotfullt. Inte för att lidandet saknas, utan för att stödet verkar kräva att personen först accepterar en beskrivning av sig själv som känns fel.
Svensk vård talar redan om personcentrering, samordning och delaktighet. Det är bra. Men personcentrering måste också innebära att hjälpen kan börja i personens egen förståelse av vad som händer, även när den är ovanlig, skör eller svår för andra att dela.
En varsam första kontakt kan börja med frågor som inte kräver strid om etiketten. Vad upplever du? Vad känns mest skrämmande? Vad hjälper dig att känna dig tryggare? Vad gör upplevelserna starkare? Vem litar du på? Vad vill du ska bli annorlunda?
Detta är inte att undvika ansvar. Det är att börja där personen befinner sig.
En sådan hållning ligger nära gemensam formulering: att vårdpersonal, personen själv och ibland närstående tillsammans försöker förstå vad som händer, vad som gör det värre, vad som kan minska lidandet och vilken hjälp som går att ta emot. Det handlar inte om att avstå från bedömning, diagnos eller behandling när de behövs, utan om att inte låta dem bli enda dörren.
Kontinuitet och lågtröskelstöd spelar roll, liksom samtal, praktiskt stöd, krisplanering och stöd från någon med egen erfarenhet.
När någon riskerar att skada sig själv eller andra, eller när lidandet blir akut, måste samhället agera tydligt. Men just därför bör stödet komma tidigare, medan samtal fortfarande är möjligt och innan rädsla eller misstänksamhet har hunnit hårdna.
Det är inte rimligt att den som redan har svårt att lita på omvärlden ska behöva översätta sig till vårdens språk innan stödet blir möjligt.
Vi behöver inte välja mellan att ta psykiskt lidande på allvar och att möta människor varsamt. Den som upplever världen annorlunda behöver stöd som både vågar se allvaret och undviker att börja med att göra personen mindre än sin berättelse.
Om vi menar allvar med tidiga insatser måste hjälpen kunna börja även när någon inte kan, vill eller någonsin kommer att beskriva sig själv som sjuk. Den måste också kunna börja med: ”Jag har det svårt. Jag upplever något som skrämmer mig.”
Och då behöver svaret vara större än en etikett.
