Trots att det är väl belagt att fiskar känner smärta när de får en krok i munnen så visas fiske som underhållning i program som Över Atlanten. Det är först när något går fel som det börjar handla om lidande, istället för spänning och triumf, skriver Djurrättsalliansens talesperson Malin Gustafsson.
DEBATT. I förra veckan avslutades den tionde säsongen av tv-programmet Över Atlanten. I flera avsnitt som sänts under våren visas när kändisarna ombord på segelbåten fiskar. ”Det här är så kul” utbrister någon samtidigt som en fisk dras in mot segelbåten. Till filmisk, triumferande musik utbryter jubel när de får upp fisken i en håv – en guldmakrill som i samma scen med våldsamma rörelser kämpar för sitt liv.
”Kämpa Thomas”, säger programledaren Rickard Olsson i ett annat avsnitt när kocken Thomas Sjögren vevar in ytterligare en fisk som fastnat på kroken. Spänningshöjande stråkmusik spelas när en blodig och sprattlande svärdfisk dras upp på däck med en krok. Den ryckande fisken trycks ner mot däcket och Sjögren sätter sig över den, men själva dödandet visas inte i bild. ”Kan någon ta en bild till Tinder”, säger artisten Tess Merkel. Det skrattas.
I det näst sista avsnittet går fiskandet inte som planerat. Någon har återigen fastnat på kroken och samtidigt som Sjögren sitter med fiskespöet hörs Samir Badran: ”Den är skitstor, den kommer fan inte platsa i håven”. Kort därefter syns en lång blåskimrande fisk sprattla uppe vid vattenytan. En person utanför bild försöker fånga in den med en silvrig krok, men plötsligt försvinner fisken ner i djupet.
”Kuken” utbrister någon. Sjögren konstaterar att fisken tog sig loss och att han tror att draget gick sönder. ”Den slet så jävla hårt, fuck”, fortsätter Badran. Seglingsexperten och tv-profilen Gurra Krantz bryter in och säger att han inte gillar vad som skett och att det är tredje eller fjärde draget som de lämnar i vattnet. Som tittare tolkar jag det som att fler fiskar slitit sig loss – med krokar kvar i kropparna.
Då säger skådespelaren Rachel Mohlin:
”Och dör en plågsam död”.
Krantz försöker släta över:
”Nej, så småningom släpper det där draget”.
”Men den har ju hela kroken, den där uppfångstkroken åkte ju också”, svarar Mohlin.
Gurra ser bedrövad ut och konstaterar: nu är det färdigfiskat. Strax därefter frågar Samir Badran hur Rachel Mohlin mår och hon svarar att hon sörjer fisken. Ytterligare någon som inte syns i bild hörs invända att den kan ju ha klarat sig fint också.
”Inte med en krok i kroppen och ett drag i munnen”, säger Mohlin. ”Hur länge kan den leva med en krok i sig? Fruktansvärt plågsamt”, fortsätter hon. ”Vi får hoppas att den bara blir av med kroken på något sätt så kommer den att leva fint sen”, svarar Sjögren.
Hans svar är ignorant. Så även de andras reaktioner som förminskar vad kroken innebär. Men det är talande för hur vi människor ofta förhåller oss till det lidande vi utsätter andra djur för. Det är lättare att slå ifrån sig än att ta in det man inte ser eller vet. Ingen av oss ovanför ytan får någonsin veta vad fisken som försvann ner i djupet faktiskt tvingades genomlida.
Det är sedan länge känt att fiskar känner smärta när de exempelvis får en krok i munnen och får stresspåslag när de dras upp i luften. Trots denna vetskap är det ändå ett nöje att utsätta fiskar för just detta och djurs lidande blir en del av teveunderhållning i populära program som Över Atlanten.
Först när något inte går som planerat tystnar jublet. När fisken sliter sig loss och när någon säger det som sällan sägs högt i situationer som dessa: det här är plågsamt – då uppstår istället något som skaver. Plötsligt handlar det inte längre om spänning och triumf, utan om lidande.
Men den känslan borde inte bara uppstå när något går snett ur vårt perspektiv. För samma lidande finns där hela tiden. Skillnaden är bara att vi människor väljer att inte se det när allt ”går som det ska”.
I andra delar av programmet står deltagarna och hänförs av delfiner som leker i vågorna runt båten. De sjunger ”having the time of your life” ur Abbas Daning Queen. Ingen får för sig att kasta i en krok för att fånga en delfin. Delfiner är djur att beundra – inte att döda.
Varför gör vi den skillnaden? Varför omfattar vår empati vissa djur, men inte andra?
Fisken som sliter sig loss med en krok i kroppen och delfinen som lekfullt simmar bredvid båten befinner sig i samma hav. Det som skiljer deras livsöden åt är inte deras förmåga att känna – utan vår vilja att bry oss.
