Människor som dör i krig, blir de mördade? En syl i vädret dyker ner i frågor som inte bara handlar om ord utan också om synen på människor och andra djur, krig och fred och lag och rätt – som inte alltid hänger ihop.
När medier rapporterar om krig berättar de ofta om hur många som har blivit dödade, konstaterade Johanna Deinum i en debattartikel nyligen. De säger dödade, inte mördade. Som om de inte ansåg att det var mord.
Nej, dödade säger ingenting om hur det gick till – rent språkligt sett kan vem eller vad som helst döda vem eller vad som helst när som helst. Sedan sätter verkligheten gränser.
Att mörda är mer specifikt. Ordets historia är lång, och i fornnordiskan skilde man mellan morð och vig. Morð var att döda någon i hemlighet, kanske på natten när hen låg och sov, och det var ett skamligt brott. Vig var att dräpa någon öppet, till exempel i strid. Att göra det ansågs inte vanhedrande, men man kunde förstås råka ut för vedergällning.
Illasinnat och överlagt
Att döda en annan människa har genom historien ursäktats, accepterats eller till och med ansetts hedersamt i vissa situationer. Till exempel dråp i hastigt mod, avrättningar och att döda någon i strid. Mord är ordet för de andra fallen, som inte är lagliga, sanktionerade av staten eller socialt accepterade.
Etymonline, en engelsk etymologisk nätordbok, citerar en definition av substantivet murder från 1300-talet: ”unlawful killing of another human being by a person of sound mind with premeditated malice”. Så mördaren är ingen galning och mordet är inte en impuls utan illasinnat och överlagt.
I dag är mord en brottsrubricering, och man tar fortfarande hänsyn till om dödandet har skett överlagt eller i hastigt mod. Om det sker i hemlighet spelar däremot ingen roll.
Inte bara människor
Både mord och mordoffer är människor, i alla fall i ordböckernas definitioner. Den historiska ordboken SAOB beskriver mördandet som att ”1) rättsstridigt beröva (en människa) livet; vanl. (o. jur. enbart): beröva (ngn) livet med överlagt uppsåt att döda; stundom liktydigt med: lönnmörda; äv. i utvidgad anv., i fråga om dödande i strid l. på (laga) myndighets befallning; tillf. äv. med subj. betecknande djur”.
Ibland har man alltså talat om mord även när djur har varit inblandade. Men det är subjektet som kan vara ett djur, inte objektet. Djuret är inte offer utan mördare.
Ända in på 1800-talet kunde djur åtalas och dömas. En papegoja i Paris dömdes för kontrarevolutionär verksamhet 1792, och 1805 hölls en rättegång mot råttor i Danmark. Det vanligaste var att grisar ställdes inför rätta för något de hade ställt till när de strövade fritt i städerna.
Men det finns djur som blir mördade i gamla texter. I en diktberättelse från 1613 berättas om några månglerskor som hade ”en wälligh hoop medh Giäszer mördt” – alltså mördat en väldig hop med gäss.
I dag finns en diskussion om de ickemänskliga djurens status i mänskliga samhällen, och många djurrättare talar om mord, till exempel när det gäller jakt och slakt. Det handlar om att välja ett ord som visar att det här är något vi inte accepterar, och kanske rent av vill lagstifta emot.
Soldater i medier
När det gäller soldater i strid handlar det traditionellt om vig och inte morð, och dessutom är det vanligen lagligt. Ändå har mörda ibland använts i samband med krig. ”Man kan ej veta hvilken krigshär mördar de mästa fiender”, skrev Daniel Pfeiff i en skrift om ”svenska språkets sjelfständighet, renhet och beriktande” år 1803. Men det var inte det vanliga sättet att uttrycka saken.
Vad vi ska skriva i tidningar och säga i radio och teve på 2020-talet behöver i och för sig inte styras av 1800-talets eller medeltidens språkbruk. Men när man går under ytan och tittar på ordens historia hittar man mönster som förklarar mycket.
Att kalla dödande för mord innebär inte bara att man konstaterar att det har skett avsiktligt. Man konstaterar också att det är fel och omoraliskt.
”Märkligt nog talas det till exempel om att döda när israeliska soldater skjuter barn i Gaza. Men, då det nog var deras avsikt att döda dem, då är det väl mord, det med? Det kan knappast räknas som lagligt”, skriver Johanna Deinum.
Ja, jag skulle också kalla det mord – men olagligt kanske det inte är. Jag vet inte vad de israeliska krigslagarna säger, och om det skulle vara lagligt är det minst lika vidrigt.
Så kan man skriva i en krönika eller en ledare, texter som är avsedda att vara subjektiva och uttrycka en åsikt. Men nyhetstexter har en annan roll. Nyhetsjournalister beskriver sällan sällan något som vidrigt, och det som kallas mord är vanligen juridiskt definierat. Om någon har blivit skjuten till döds kan det kallas ett ”misstänkt mord” tills mördaren är dömd, för det hade ju kunnat vara ett dråp eller vållande till annans död också.
Neutralitet är svårt
Nyhetsjournalister är alltså ganska neutrala och försiktiga i sina ordval. Nyhetsartiklar ska inte tala om för folk vad de ska tycka – det gör vi på opinionssidorna, där läsaren vet vad som gäller och kan försvara sin egen intellektuella integritet.
Men Sveriges radios Ekot, där artikeln som Johanna Deinum reagerade på är publicerad, har inga opinionssidor, eftersom public service inte ska tala om för folk vilka åsikter de ska ha.
Neutralitet är svårt. Att förhålla sig neutral gentemot olika sidor i en konflikt är en sak, men om man är neutral i frågan om mänskliga rättigheter kanske man inte ens rapporterar om att de kränks.
Det vore märkligt att inte kunna välja ett ord som visar att man fördömer att småbarn skjuts ihjäl. Att det är en vidrig handling är ju inte bara en åsikt, och precis som Johanna Deinum studsade jag på Ekots rubrik. Dödade? Som om det bara var något som kunde förväntas hända i ett krig?
Mördade hade inte heller varit ett självklart val. Då hade man kanske tänkt att det hade skett i smyg, inte som en del av kriget.
Jag hoppas att redaktioner, läsare, lyssnare och tittare i hela världen fortsätter att diskutera såna här frågor på längden och tvären. Samtalen är viktiga – även om vi aldrig får ett facit som alltid stämmer.
