Vi som har varit med ett tag minns de så kallade chockterapierna som ofta genomförts i länder i samband med någon form av kris. Det har oftast handlat om storskaliga privatiseringar och nedskuren offentlig sektor. Statskuppen i Chile 1973, chockterapierna vid östblockets fall och privatiseringarna av Iraks oljetillgångar i och med Irakkriget 2003 är några exempel. Här i Sverige minns vi Carl Bildt och den så kallade enda vägens politik i början av 1990-talet med kraftiga nedskärningar och privatiseringar.
Högern har varit duktiga på att utnyttja kriser för sina syften. De har varit väl förberedda och flera kan säkert sin Milton Friedman. Ni vet, nyliberalernas husgud och inspirationskälla till diktaturpolitiken i Chile. Milton Friedman skrev: ”Endast en kris – verklig eller inbillad – kan åstadkomma verklig förändring.” Han lär också ha sagt att det är just kriser som gör att ”det politiskt omöjliga blir det politiskt oundvikliga”.
Är det inte dags för oss progressiva att se till att det som tidigare ansågs vara omöjligt nu blir det oundvikliga? Är det inte dags för progressiv krishantering? De senaste åren har vi befunnit oss i ett tillstånd av multipla kriser. Pandemin efterföljdes av Rysslands krig mot Ukraina och som lök på laxen har vi återigen fått skenande energi- och bränslepriser som en följd av kriget mot Iran.
Ett passivt agerande är att göra som Tidölaget nu gör. Uppmana till att fortsätta som vanligt och tanka bilen med subventionerad bensin och diesel. En progressiv krishantering, däremot, går fram med ett brett omställningsprogram med riktade stöd till kollektivtrafiken, elektrifiering, bildelning och satsningar på förnybar energi. Därutöver bör riktat stöd gå till dem som idag har svårast att få vardagen att gå ihop. Det görs med riktade bidrag och satsningar på offentliga tjänster. Generella skattesänkningar på bensin och diesel är pengar rätt ned i fickan på ofta redan välbeställda. Kom ihåg att många av svenskarna exempelvis inte äger en egen bil.
Det finns en god förlaga för hur vi kan agera. När oljekrisen slog till i början av 1970-talet satsade Sverige brett på att minska oljeberoendet – och lyckades väl. Under en period infördes dessutom bensinransonering. Utsläppen av koldioxid minskade faktiskt mer under de efterföljande 20 åren än under 20-årsperioden från 1990 och framåt, trots att klimatpolitik som begrepp inte existerade under 1970- och 80-talet.
Även om Donald Trump nu säger att Hormuzsundet håller på att öppnas talar mycket för att vi kommer att få se fortsatta höga och volatila priser för en lång tid framöver. Bara det visar på hur sårbart det är att vara beroende av fossila bränslen från diktaturer i Mellanöstern.
Därför är det nu vi ska gå fram med den progressiva krishanteringen. Släpp fossilsargen och gör slag i saken. Låt oss besluta att de fossila drivmedlen ska ut ur transportsektorn helt och hållet inom de närmaste tio åren. Det är fullt möjligt, och den oroliga omvärlden stärker argumenten. Nu lämnar vi det fossila bakom oss. Om inte nu, när?
Klimatmarschen i Stockholm förra veckan.
Pollen.
