Det går att förstå att Tidöpartierna efter alla politiska misslyckande vill fokusera på regeringsfrågan. Vad ska de annars driva? Kärnkraften? Där de före förra valet lovade teknikneutralitet och att inga statliga pengar skulle läggas på ny kärnkraft. När de nu lägger totalt över 1 000 miljarder exklusivt på kärnkraften för att desperat få något företag att våga satsa på en helt förlegad och ineffektiv teknik.
Eller bränslepriser? Där den minskade reduktionsplikten gör att de inte kommer i närheten av att klara miljömålen och därför riskerar böter från EU på tiotals miljarder. Och trots det stiger priserna på grund av ett nytt krig, precis som för fyra år sedan när Tidögänget gjorde en stor poäng av det.
Migrationen? När den absurda och vidriga utvisningspolitiken, där folk som bott hela eller större delen av sitt liv i Sverige kastas ut, gör att fler och fler inser att det bara handlar om ren skär SD-rasism.
Det går även att förstå att politiska reportrar och tyckare, inte minst högerinriktade sådana som Viktor Barth-Kron, vill förenkla politiken till en kamp mellan två lag. Hur fördummande det än är så gör det ju deras jobb enklare.
Det går till och med att förstå V:s krav på att sitta i regeringen för att stödja den. Det är rimligt att alla som utgör underlaget för en regering ingår, även om det vore ännu mer rimligt om regeringen precis som kommunstyren består av alla partier proportionerligt mot valresultatet. Däremot är det sällan bästa sättet för ett litet parti att få igenom sin politik. MP fick till exempel genom mer grön politik (friår med mera) i början av 2000-talet när de var utanför regeringen än när de satt i den. C och L fick igenom extremt mycket av sin politik med Januariavtalet. Så att prioritera ministerposter innebär en nedprioritering av den egna politiken.
Det som inte går att förstå är att Vänsterpartiet till varje pris vill bilda ett gemensamt lag med C, MP och S före valet. Varje gång Nooshi Dadgostar envisas med att skriva brev till Elisabeth Thand Ringqvist, bjuda in till gemensamma samtal och på andra sätt försöker få till att ett rödgrönt lag ska bildas bidrar hon till att ta bort fokus från sakfrågorna, och för debatten precis dit Tidöpartierna så desperat vill ha den.
V och C må ha liknande syn på mänskliga fri- och rättigheter. Det är bra att båda står upp för grundläggande demokratiska rättigheter när Tidögänget satsar på att montera ned dem. Men V och C är de två partier som står längst ifrån varandra i den ekonomiska politiken. V längst till vänster och C längst till höger av riksdagspartierna. Istället för att försöka bilda ett lag med frampressade kompromisser som ingen blir nöjd med så bör de rödgröna se det som en styrka med olikheterna och lyfta var och ens sakpolitik. Sedan får väljarna avgöra vad de föredrar av vänster, höger, grön eller grå (läs S) oppositionspolitik. Det kallas demokrati.
Det finns inget självklart i att det enda alternativet till en SD-regering är fyrklövern C-MP-S-V. Faktum är att i de seriösa opinionsmätningarna är nu både trippeln C-MP-S (utan V) och trippeln MP-S-V (utan C) klart närmare att nå en majoritet själva än Tidöpartierna. Det krävs enligt flera mätningar bara att 1–2 procent av väljarna byter från Tidö till rött eller grönt för att det ska räcka med tre partier för att få majoritet. Och chansen för det blir förstås betydligt större om C får fortsätta vara det högerliberala partiet de i grunden är, odla sin profil och sina sakfrågor. Därför gör Thand Ringqvist helt rätt i att avvisa Dadgostars inviter.
På samma sätt ökar V:s chans att växa om de fokuserar på sin sakpolitik istället för att triangulera med övriga oppositionen. Då kan båda partierna vinna mark och för alla oss som önskar en mer mänsklig progressiv politik räcker det inte att Tidögänget förlorar valet, C, MP och V behöver också tillsammans bli åtminstone jämnstora med S, och dit är det tyvärr väldigt långt kvar.
Höjda bensin- och dieselpriser.
Anledningen till de höjda bensin- och dieselpriserna.
