Kalla kriget avgörande för FN:s fördömande av psykedelika

Drogpolicyer är kanske inte det första man förknippar med FN:s arbete, men faktum är att internationell reglering av droger till betydande del utformas av samfundets narkotikakommission. Första gången psykedeliska substanser reglerades i FN var 1971, när man antog den så kallade psykotropkonventionen. Dock tycks faktorer bortom strikt medicinska överväganden ha styrt beslutsfattandet, visar en ny studie av svenska forskare. Deras huvudsakliga slutsats är att de aktuella ämnena inkluderades i konventionen främst utifrån omständigheter som geopolitik, ekonomiska intressen och medierapportering.

– Medicinska överväganden verkade inte väga så tungt, utan det handlar om politiska hänsynstaganden, säger Måns Bergkvist, vice ordförande för Nätverket för psykedelisk vetenskap och huvudförfattare till studien som publicerats i tidskriften Contemporary drug problems. 

Precis som med andra FN-fördrag är det frivilligt för länderna att ansluta sig, men de 184 medlemsländer som har ratificerat fördraget har förbundit sig att följa avtalets principer (samtidigt som varje land kan välja att skärpa restriktionerna – och även lätta på dem, men då riskerar det att ske i strid med fördraget).

– Det finns tusentals fördrag som reglerar allt från kvinnors rättigheter, barnrättigheter och storleken på flyttcontainers, men om man tittar på antalet länder som skrivit under så är det här ett av de fördrag som flest länder har förbundit sig vid. Det är få fördrag som har så otroligt global normerande verkan som den här konventionen, säger Måns Bergkvist och kommer in på skälen till att de velat titta närmre på konventionens tillblivelse, nämligen det psykedeliska forskningsfältets avancemang.

– Det blir tydligt att det finns fortsatta begränsningar som ytterst har införts genom psykotropkonventionen. Det känns därför aktuellt att granska vad det är som ligger till grund för att de här begränsningarna fortfarande råder.

Utmaningar för forskning

Begränsningarna består bland annat i att substanser som psykedelika endast får användas för “vetenskapliga och mycket begränsade medicinska ändamål”, vilket ställer mycket höga krav på forskningsprojekt inom psykedelika, till exempel rigorösa kontrollförfaranden, kostsam hantering och tidskrävande dokumentation. 

– På flera sätt medför den här klassificeringen att forskning på de här preparaten är väldigt svår, säger Måns Bergkvist. 

Att forskningen på psykedelika upphörde under mitten av 1960-talet sammanföll med att ämnena upptogs i konventionen, men det berodde också på andra saker. Vid den tiden infördes systemet med så kallad dubbelblindning i läkemedelsutvärdering. Då jämförs det faktiska preparatet med placebo, och varken försöksperson eller försöksledare ska veta vem som får vad. Med psykedeliska substanser blir detta dock tämligen uppenbart, eftersom effekten är så påtaglig. 

– Systemet med dubbelblindning har svårt att ta höjd för den typen av effekter. Det underlättade inte med den här konventionen och förbuden, men det var en hel del andra faktorer som spelade in också, bland annat läkemedelsbolagens bristande intresse och förändrade regleringar inom medicinsk forskning överlag, säger Måns Bergkvist.

”Sensationsmakeri”

Den första internationella narkotikaregleringen kom 1912. Den följdes av flera andra som moderniserades och slogs ihop 1961, och reglerade växtämnen som cannabis, kokablad och opiater. Några år senare började de kemiska preparaten komma och LSD blev omskrivet som en drog populär bland konstnärer, hippies och andra potentiellt samhällsomstörtande grupper. Första gången psykedeliska droger ingående nämns av ett FN-organ för narkotikapolitik är vid narkotikakommissionens årsmöte 1963. Den franske ordföranden för mötet noterade att ”han hade läst i pressen att drogen känd som LSD 25 missbrukades”. 

Medierapporteringen om psykedelika uppmärksammades även i Sverige. I en artikel i Svenska läkartidningen 1967 skrev tre forskare om den “aura av sensationsmakeri, vanrykte och allmän misstänksamhet gentemot hallucinogener” som uppstått och som föreföll “inte bara leda till en onyanserad folkopinion utan även till att många kompetenta forskare kan tänkas dra sig för att arbeta med dessa farmaka”.

Enligt Måns Bergkvist var den forskning på området som bedrevs vid den tiden ganska begränsad, och byggde ofta på urvalsmetoder som överdrev skaderisken (till exempel kunde forskningen utgå från personer som blivit omhändertagna på sjukhus efter att ha använt förmodad psykedelika under osäkra betingelser).

Forskningen lyste oavsett med sin frånvaro när kommissionens arbetsgrupp 1966 tog ett första beslut som fastslog att psykedeliska ämnen, specifikt LSD, var “synnerligen farliga” och att internationell kontroll var påkallad. Även Världshälsoorganisationen WHO hade fått upp ögonen för preparatets popularitet och medlemsländerna i FN:s narkotikakommission blev strax eniga om att dylika ämnen borde kontrolleras, och att mycket stränga åtgärder fordrades. Vilket också skedde.

– Det följde av att ingen aktör, ingen nation, inget läkemedelsbolag, ingen enhet inom FN hade någon politisk, kulturell eller ekonomisk anledning att ifrågasätta om det verkligen är lämpligt att placera de psykedeliska substanserna i den striktaste kategorin, säger Måns Bergkvist.

Öst mot väst

Däremot fanns politiska intressen på andra plan, något som också det amerikanska justitiedepartementet konstaterade i en rapport 1972; att internationella förhandlingar rörande narkotika ofta uppdelades i två läger – USA och Sovjetunionen. ”På många sätt har båda gruppernas målsättning lite eller inget att göra med preparatet ifråga”, skrev departementet i rapporten.

– Sovjetunionen gick hårdast mot preparaten. Men det kan också tolkas som att de inte oroade sig över ämnena sig, utan det var ett sätt att positionera sig själva politiskt och lyfta fram sitt samhällssystem. Ett system som inte ens tillåter forskning med sådana här farliga preparat och som därmed framställs vara ännu mer omsorgsfullt kring folkhälsan än västländerna, säger Måns Bergkvist.

Vad som istället intresserade Sovjetunionen var att få en plattform där man kunde uttrycka missnöje med att olika nybildade stater, bland annat Östtyskland, Nordvietnam och Nordkorea, inte fick delta under konferensen, då FN ännu inte hade erkänt dessa. Omständigheter som upphört att gälla, men som fick effekter som består än i dag:

– Det är det vi säger i slutsatsen: Våra fynd motiverar inte att konventionen ska ändras, men de ifrågasätter antagandet att regleringen ska vara bestående över tid, eftersom regleringen uppstått ur ett väldigt speciellt tidsklimat, precis som det skulle om det kom till stånd i dag, säger Måns Bergkvist.

Yrvaket om urfolks användning

Andra psykedeliska ämnen, som DMT (dimetyltryptamin, kraftfull hallucinogen som ingår i ayahuasca) och psilocybin, för en diskret tillvaro i protokollen som forskarna studerat. Under konferensen 1971 diskuterades huruvida fördraget borde reglera växter med psykedeliska egenskaper, och om man således borde narkotikaklassa psilocybinsvampar till exempel. Här argumenterade flera länder för att undantag borde göras för vilda växter, för att inte religiösa riter hos ursprungsbefolkningar skulle hotas. Särskilt USA tryckte på vikten av detta, liksom Mexiko och Australien. Till skillnad från diskussionerna om amfetamin, som pågått länge och bakom slutna dörrar, dryftades den här aspekten helt öppet och en smula yrvaket, enligt Måns Bergkvist.

– Det är absurt så sent den diskussionen kom upp, och det är en indikation på hur pass ointresserade delegaterna var för den här frågan, och oinitierade. Det är min tolkning. Det man kan utläsa är att det finns brist på kunskap och tydliga ståndpunkter.

Diskussionen belyser också andra sidor av tidsandan. Mexiko bad om att ges respit för växtämnen, eftersom ursprungsbefolkningen Mazatec använde psykedeliska växter i religiösa riter, som inte hade någon skadlig effekt på folkhälsan, vad man kunnat se (äldre spanska krönikor hade bara vittnat om ”drunkenness” som en konsekvens av svampförtäring). Om stammar som använde peyote sa delegaten att det ”vore uppenbarligen ytterst orättvist att utsätta medlemmarna i dessa stammar för fängelsestraff på grund av en felaktig tolkning av konventionen och på så sätt lägga ett omänskligt straff till deras fattigdom och nöd”. 

Men bruket sågs för den skull inte som oproblematiskt – i nästa mening kungjorde man sin avsikt att ”åtgärda” situationen för dessa etniska grupper och därför hade den mexikanska regeringen inrättat program tänkta att ”integrera dem i samhällslivet och i den sociala och ekonomiska utvecklingen”, det vill säga ägna sig åt till exempel jordbruk och driva ut naturresurser. Allt med förhoppningen att detta skulle leda till att de slutade med sina riter. Tids nog.

Sverige tillsammans med ett par andra länder sa nej till att ge Mexiko denna respit genom tolkningen att även dessa växter skulle ingå i konventionen. Men USA var mycket angelägna att konventionen inte skulle omfatta växtämnen, inte minst med tanke på deras ursprungsinvånares användning av peyotekaktusar.

– I dag är traditionell och kulturell användning av växtämnen en stor diskussion. Om en sådan här konvention hade varit föremål för diskussion i dag hade den kanske varit högst på agendan. Här skedde det istället i elfte timmen och ibland visste delegaterna inte ens vad de diskuterade. Det är tydligt när man läser mötesprotokollen. Även de officiella konventionskommentarerna signalerar en viss otydlighet, säger Måns Bergkvist.

USA:s oväntade roll

Ett kompromissförslag från Turkiet röstas slutligen igenom och som en följd av det reglerar psykotropkonventionen inte sådana växter utan bara substanserna de innehåller. Psilocybin och meskalin är således kontrollerat, men själva svamparna och peyotekaktusen, liksom andra liknande växtämnen, är det inte. Denna reglering på internationell nivå hindrar inte att länder på nationell nivå inför striktare lagar – i Sverige och flera andra länder har växtämnen förbjudits ändå.

Måns Bergkvist tror att USA:s roll skiljer sig betydligt från vad många förväntat sig.

– Det beskrivs ofta som att det var USA som tvingade igenom resten av världssamfundet att förbjuda psykedeliska substanser. I själva verket så skulle jag beskriva USA som en av de nationer som var allra mest tillbakadragna, utom när det gäller att säkerställa att växtämnen inte regleras genom konventionen, det vill säga att säkerställa ursprungsfolks användning av psykedeliska preparat för sina religiösa traditioner. Och även säkerställa att det skulle vara fortsatt tillåtet med medicinsk forskning med psykedeliska substanser, trots att flera länder yrkade på just det.

Sverige nyckelspelare

Vad spelade Sverige för roll i framtagandet av konventionen? En ganska tung sådan. Sverige ville att amfetamin skulle kontrolleras internationellt, men kunde inte få igenom sin röst med den lobbyism som fanns i FN:s narkotikakommission; många av länderna hade läkemedelsindustrier med amfetaminprodukter i sitt utbud och hade patent att bevaka. Då vände sig Sverige till Världshälsoorganisationen som fick till stånd en översyn. Andra länder ”passade på” att inkludera psykedelika (och några andra preparat) i konventionen, vilket Sverige inte hade något emot alls, förklarar Måns Bergkvist.

– Sverige kämpade otroligt kraftfullt för att amfetamin skulle bli föremål för internationell kontroll, och då ville Sverige vara så inställsamt som möjligt. Så om andra nationer beskrev att de har problem med psykedelika ville Sverige gå dem till mötes.

Sveriges representant, Bror Rexed, som var generaldirektör för Socialstyrelsen, yrkade till exempel på ett totalt internationellt förbud även för klinisk forskning på psykedelika.

– Det blir kohandel någonstans, det är inte så mycket om preparaten och dess skadlighet, konstaterar Måns Bergkvist.

Ingen försvarsadvokat

Eftersom det fanns väldigt starka motsättningar, och starka aktörer inblandade, gällande amfetamin fanns det också behov av att lyfta fram forskning, underlag och argument. I fråga om psykedelika såg det annorlunda ut, då det fanns en samsyn att psykedelika var farligt och måste kontrolleras. 

– Vi skriver att psykedelika hade ingen försvarsadvokat så att säga. Vi har gått igenom en otrolig mängd material för att plocka ut de få platser där psykedelika ens refereras, säger Måns Bergkvist.

Det finns forskning som tidigare tittat på konventionens tillkomst, men inte i detalj. Måns Bergkvist är nöjd med att deras grupp för första gången djupdykt i primärmaterialet. 

– Det är kul att kunna använda nytt källmaterial, och en styrka att inte vi inte utgår från andra forskares tolkningar.

Det finns i nuläget ingen distinkt kraft som driver på för att kontrollsystemet som konventionen reglerar ska förändras, men Måns Bergkvist tror personligen att det bara är en tidsfråga. 

– För att fatta välgrundade beslut om en eventuell revidering av internationella narkotikasystem och psykedelika är det viktigt att vara införstådd med hur systemet har tillkommit, sammanfattar Måns Bergkvist.