I hela mitt liv har jag läst opinionsundersökningar inför val och blivit glad när Moderaterna gått upp och tvärtom. Det känns konstigt att för första gången i mitt liv inte vilja se en borgerlig seger. I nästan alla sakfrågor är jag allmänborgerlig. Jag är för RUT, friskolor och monarkin. Och jag har egentligen aldrig ändrat mig sedan de tre enklaste valen i mitt liv – de där jag röstade på Reinfeldts allians.
Jag är innerligt emot Sverigedemokraterna. Jag bryr mig mindre om de nazistiska rötterna – de är uppenbarligen inte nazister idag – utan mer om muslimhatet och den allmänna rädslan för utomeuropeiska invandrare. Men jag tyckte ändå att beröringsskräcken 2010, 2014 och 2018 var rätt fjantig. I de antirasistnätverk där jag deltog för tio-femton år sedan lät det på somliga som om ett beslut i en fråga som inte hade det minsta med invandring att göra liksom solkades om Sverigedemokraterna råkade rösta på det. Jag var också rätt upprörd på Centern och Liberalerna när de efter valet 2018 vägrade ge Kristersson sin röst som statsminister, trots att Sverigedemokraternas kom gratis, det vill säga de ställde inga krav alls. Men det var det sista valet där jag var på partiets sida vad gäller hanteringen av det partiet.
Vi får aldrig veta hur det hade gått om Alliansen hade vågat regera den gången. För mig var det viktigaste då att inte lämna walk-over och därmed visa att vi borgerliga väljare föredrog evig socialdemokrati framför att regera.
Inför valet 2022 hade jag föredragit en uppmjukning av relationen, där man kunde tänka sig att göra upp med Sverigedemokraterna ibland och över blockgränsen annars. Jag tror det hade fungerat. Jag ville inte alls se det hårda samarbetet Tidö innebar, men Moderaterna fick min röst i alla fall.
Men i år blir det inte så.
Vilken är skillnaden mellan samarbete och ministerposter? Den är enorm för mig. En minister representerar Sverige, och uttalar sig i Sveriges namn. En minister är chef över departement.
Jag ryser vid blotta tanken på hur internationella medier frågar ut Björn Söder i egenskap av representant för mitt fosterland om “islamiseringen” av Sverige. Det räcker med alla dumheter Ebba Busch vräker ur sig.
Så för första gången i livet blir det en indirekt röst på en S-ledd regering. Förmodligen Centerpartiet, men jag sneglar också på Miljöpartiet, på grund av Palestinafrågan. Jag vill se sanktioner mot Israel tills den illegala ockupationen av Västbanken, Gaza och nu kanske även delar av Libanon upphör, och vad jag förstått är det bara Miljöpartiet och Vänsterpartiet som kräver det idag.
Jag har levt merparten av mitt nu sextioåriga liv med sosseledda regeringar, och Sverige överlever det. Och även om det är tråkigt om Liberalerna åker ur Riksdagen klarar Sverige det också. Min oro handlar om en framtid där detta blir norm, och Sveriges medborgare har att välja på evig socialdemokrati och regering med muslimhatande högerextrema i. Vi har blivit ett av världens bästa länder, inte tack vare något parti utan på grund av den sunda dragkampen mellan i huvudsak socialdemokrater och moderater.
Det bästa landet är lagom, och vänster och höger är inte platser, utan riktningar. Jag är höger i Sverige med ett av världens högsta skattetryck och vänster i USA, eftersom jag anser att ett samhälle ska tillhandahålla vård, skola och omsorg till alla som lever i det.
Så det kan gå på tre sätt på lång sikt:
Sverigedemokraterna slutar med sitt rasistiska hat mot muslimer och utomeuropeiska invandrare, Moderaterna släpper taget om Sverigedemokraterna efter ett fiaskoval eller evig socialdemokrati i Sverige.
Jag tror inte på det första, jag hoppas på det andra och jag fasar för det tredje.
Det enda jag är tämligen säker på är att dagens svenska folk aldrig kommer att rösta in dagens sverigedemokrater i en regering.
Eldupphör i Iran.
De iranier som hoppades på regimbyte förlorade på alla plan.
