Jag satt i riksdagen när vi röstade igenom rökförbud på krogen. Det är väl knappast läge att erkänna att jag var tveksam. Inte så att jag gillar cigaretter, snarare tvärtom. Just för att jag inte är någon vanerökare kändes det som förmynderi att lagstifta bort andra människors last, som att stänga ute några bara för att deras beteende stör mig.
Det som till slut övertygade mig att följa parti- och förbudslinjen var ett av argumenten som användes av de fåtaliga motståndarna. Det påstods att vi borde tillåta rökningen, för att stanken av nikotin tjänade ett högre syfte: visst fick den kläderna att lukta hajk efter en utekväll men vi slapp doften av svett och fis.
Och jag tänkte i mitt stilla sinne att om man inte vill känna lukten av människa kanske man ska spela TV-spel och inte gå på lokal.
Den här krönikan handlar egentligen inte om rökförbudet, utan om andra anekdoter ur Sveriges politiska historia.
Som att den första demokratiska föreningen i det här landet var en baptistförsamling, och grundarna dömdes till landsförvisning.
Eller att Sveriges Allmänna Rösträttsförbund bildades när protektionisterna gjort statskupp. Frihandelsvännerna hade vunnit valet, men med hänvisning till en kandidats påstådda skatteskuld på 11 kronor och 58 öre vägrades de inta sina riksdagsplatser. På kvällen firade kuppmakarna med bankett på restaurang Hasselbacken, varje kuvert kostade exakt 11 och 58.
Åtta år senare dömdes Hjalmar Branting för sitt 1 maj-tal. Den kriminella meningen var onekligen drastisk. I pressen hetsas för krig mot Norge, förklarar Branting, men skulle det vara så att det ges order om brodermord ”upphävs alla vanliga regler” och socialisten bör då överväga att göra den som fattar ett sådant beslut till personligt ansvarig: ”Ville man låta de svenska gevären marschera västerut, så må den som bär ansvaret också kunna säga sig att måhända nere i samhällets breda lager någon kan falla på den tanken att upphäva sig själv till domare och med en kula utan order söka förebygga att tiotusenden kulor på order avfyras för att lemlästa och slakta vänner och bröder.”
Det där var känsligt. Hola folkhögskola fick hela sitt ekonomiska stöd indraget sedan grundaren Johan Sandlers son tjänstgjort som lärare, och i ett annat sammanhang antogs ha föreslagit att svenska soldater borde vägra order att lyfta vapen mot norrmän.
I samma veva förespråkade socialdemokraten Hinke Bergegren ”småmord” mot kapitalister lite mer allmänt, ”för att sätta skräck i de härskande i samhället” som han argumenterade på partikongressen 1891. Det hamnade han inte i fängelse för, däremot ansågs hans argumentation för preventivmedel så samhällsfarlig att den ledde raka vägen in i kurran. Två decennier senare dömdes hans meningsbroder Anton Nilsson till döden efter att ha sprängt en båt med strejkbrytare i luften under storstrejken i Malmö.
Norge blev fritt utan blodspillan, det brukar kallas för den svenska freds- och den nordiska kvinnorörelsens första stora seger. Och sedan kom det vi kallar för hungerkravallerna, blodbadet på Gustaf Adolfs torg och i varje land öster- eller söderut blev det revolution eller inbördeskrig. Till och med i svenska städer skedde det att arbetarråd tog makten över både prissättning och polis.
I den myllan blev rösträtten slutligen verklighet. Branting blev minister och förhandlade som ett av den nya regeringens första beslut fram en frigivning för Anton Nilsson. Senare blev Branting statsminister och det blev Johan Sandlers son Rickard också.
Efter det skriver vi en annan historia. Mindre hot om våld, mer välfärd, skatter och försiktiga reformer. Det svenska föreningslivet lovade att vara partipolitiskt obundet, och redan innan kriget kommit och gått än en gång i Europa så hade även högern omfamnat demokratin som styrelseskick.
Nu funderar jag: hur luktar den?
För något måste det ju vara som gör att människor börjat rygga tillbaka. 1991 var en av tio väljare med i ett parti, i dag är det färre än en på 30.
Kanske känner man att det inte passar med instabilden av en själv. Kanske oroas man för vad det gör med karriären. Kanske tycker man bara det luktar för mycket bråk.
Själv tror jag mest demokrati luktar människa.
Svenskans verb. Man går i skolan, sitter i riksdagen och ligger vid universitet.
En politisk debatt med överflöd av interjektioner.
