När det effektivitetstänk som präglar näringslivet även används i förskolan så slutar det inte bra. Omsorgsarbete kräver en kunskap som inte kan fångas i siffror, skriver tre vänsterpartister.
DEBATT. Att läsa beslutsunderlag för förskolan för tankarna till enheter på en fabrik. Barn beskrivs som kostnader, lekytor som kvadratmeter som kan komprimeras, stora barngrupper som effektiviseringar. I Järfälla innehåller förskolenämndens internkontrollplan inte en enda kontrollfråga som handlar om hur många barn som sitter i en grupp, eller om personalen har förutsättningar att göra sitt jobb. Siffrorna om barngruppernas storlek kom först fram efter att frågan lyfts till kommunens revisorer. Barngrupperna överstiger Skolverkets riktmärken med marginal. Mycket talar för att det är något som Järfälla inte är ensam om.
Det är ett symptom på en styrningsmodell importerad från näringslivet som behandlar förskolan som vilken produktionsenhet som helst. En modell som lovar effektivitet men levererar kostsam byråkrati.
Kalibers granskning i Sveriges Radio och undersökningar från Sveriges Lärare visar att det ser ut så över hela landet. I drygt hälften av kommunerna är barngrupperna större än Skolverkets riktmärken. Sju av tio förskollärare uppger att de inte klarar att ha uppsikt över alla barn. Vänsterpartiet har i riksdagen föreslagit bindande lagstiftning på hur stora barngrupperna får vara i förskolan. Norge gjorde det 2018 och 99 procent av förskolorna lever upp till kraven.
Jonna Bornemark har i sin forskning beskrivit den styrning där allt ska spaltas upp och kvantifieras, men där det som avgör kvaliteten i mötet mellan människa och människa inte ryms i modellen.
Omsorgsarbete kräver en kunskap som inte kan fångas i siffror; det professionella omdömet, närvaron, förmågan att läsa ett barn. I dokumentärfilmen Det omätbara, som nu visas på SVT, ser vi vad det innebär. Filmen visar vad erfaren personal kan åstadkomma när de får använda sin kunskap och närvaro, och vad som går förlorat när de inte får det.
Det som sker i förskolan är inte ett isolerat kommunalt problem. Förskolan, skolan och vården har blivit en lukrativ marknad för skolkoncerner och vårdbolag som vill locka investerare med stabila kassaflöden och tillväxt finansierad av verksamhetens egna vinster. Skolverkets segregationsrapport från 2025 visar att kompensatorisk resursfördelning i stort sett saknas. Förskolor i marginaliserade områden har oftare lägre andel utbildade förskollärare och sämre förutsättningar. Det är skillnader som cementerar klassamhället.
Personal, forskning och revision har larmat i många år. Pengarna till förskolan ska gå till kärnverksamheten, inte till ett system som skyddar beslutsfattare istället för barn.
