Den 25 mars antog FN:s generalförsamling en resolution som betecknar den transatlantiska slavhandeln som ”det allvarligaste brottet mot mänskligheten” och uppmanar till gottgörelse som ”ett konkret steg mot att rätta till historiska oförrätter.” Resolutionen föreslogs av Ghanas president John Dramani Mahama, stöddes av Afrikanska unionen och Caricom, och antogs med 123 röster för.
Resolutionens syfte är att få ”politiskt erkännande på högsta nivå” för en av historiens mörkaste epoker. Under fyra århundraden förslavade och deporterade sju europeiska nationer mer än 15 miljoner afrikaner till den amerikanska kontinenten, i ett system vars skala var sådan att 1700- och 1800-talens abolitionister myntade begreppet ”brott mot mänskligheten” för att beskriva det.
Men 123 röster för resolutionen betydde också tre emot – trion USA, Israel och Argentina stod för nej-rösterna – och 52 nedlagda, däribland den en gång i tiden självutnämnda moraliska stormakten Sverige, tillsammans med bland annat resten av EU, Storbritannien, Norge och Schweiz. EU:s officiella motivering till att lägga ner sina röster var att resolutionens språk skapar en ”juridiskt otillbörlig hierarki” mellan brott mot mänskligheten, att kravet på gottgörelse saknar stöd i internationell rätt, och att principen om icke-retroaktivitet måste upprätthållas.
Man kan säga mycket om EU-ländernas argumentation – grotta ner sig i folkrättsliga detaljer, diskutera huruvida man juridiskt sett kan eller bör kalla något för det allvarligaste brottet mot mänskligheten, och om icke-retroaktivitetsprincipen nu ska tolkas på det ena eller det andra sättet. Men resolutionen, som inte är juridiskt bindande, handlar givetvis om något mer grundläggande än juridiska petitesser, vilket Kyeretwie Osei vid Afrikanska unionen satte ord på: “Huvudpoängen är inte att införa en hierarki av brott, utan snarare ett försök att placera det kapitlet i historien i sitt rätta sammanhang – hur det var så världsomvälvande i sin påverkan att det i grunden skapade plattformen för varje brott mot mänskligheten som sedan följde.”
Att det är just de länder vars industrialisering och välstånd historiker har kopplat till vinsterna från förslavningen av afrikaner som nu upplever att formuleringarna är problematiska – medan de 123 länder som på olika sätt bar slavhandelns kostnader röstade för utan invändningar – talar i sig sitt tydliga språk.
Resolutionen var dessutom inte ett slutmål utan en ingång – ett ja hade öppnat en förhandling om vad gottgörelse faktiskt betyder i praktiken och om hur historiskt ansvar kan se ut i en modern kontext. Genom att avstå stänger Sverige och EU den dörren innan den ens öppnats, och gör det med hänvisning till juridiska principer som man formulerat och tolkat själv, i institutioner man dominerar, på villkor man själv en gång har satt upp.
Här finns också en bredare poäng som Europa verkar oförmöget att ta in: trovärdigheten för den europeiska rösten i frågor om mänskliga rättigheter är redan rekordlåg i stora delar av världen, och den här omröstningen hjälper inte direkt. Det är svårt att förespråka internationell rätt, mänsklig värdighet och ett regelbaserat världssamfund med någon som helst auktoritet om man samtidigt konsekvent slingrar sig när det egna historiska ansvaret kommer upp på bordet. ”Låt det noteras att när historien kallade, gjorde vi det rätta för minnet av de miljoner som fick lida slavhandelns förnedring”, sade Mahama i sitt anförande. Nu kan vi också notera vilka som inte gjorde det.
Det svenska herrlandslaget får spela i fotbolls-VM 2026!
Fotbolls-VM spelas i USA.
