I tre och ett halvt dygn hölls en pojke i lägre tonåren inlåst på ett Sis-hem utanför Kungälv. Under tiden fick han mat genom en lucka. När han till slut släpptes ut från isoleringen var han så desperat efter mänsklig kontakt att han kramade om personalen.
Att något sådant här överhuvudtaget kan hända är givetvis fruktansvärt, men tyvärr inte särskilt förvånande. De senaste åren har larmrapporterna om vad som försiggår på Sis-hemmen, alltså Statens institutionsstyrelses ungdomshem, avlöst varandra. 2024 slog Riksrevisionen fast att ungdomshemmen har ”svårt att tillhandahålla individuellt anpassad och ändamålsenlig vård”. För ett år sen visade en granskning av IVO att 17 av 21 SiS-hem hade allvarliga problem, på fyra av hemmen var ”förhållandena med våld eller risk för liv och hälsa så allvarliga att IVO beslöt att förelägga om åtgärder eller tillfälligt förbjuda en av verksamheterna”. I en rapport som Institutet för mänskliga rättigheter släppte i september skriver man att verksamheten ”i praktiken utvecklats till särskilda institutioner för barn och unga med funktionsnedsättning”, men trots den kraftiga överrepresentationen av unga med funktionsnedsättningar så är verksamheten inte anpassad efter deras behov av stöd och vård.
Enligt en undersökning från SiS själva så har 92 procent av flickorna och 70 procent av pojkarna på Sis-hemmen en ADHD-diagnos (eller symtom som motsvarar en sådan diagnos). Det är unga människor som behöver stöd och hjälp för att klara vardagen, men väldigt få av dem som jobbar på Sis-hemmen har någon utbildning i hur man bemöter unga med de här diagnoserna. Institutet för mänskliga rättigheter konstaterar också att mer än 85 procent av ungdomarna i dag hålls på låsta avdelningar (en fördubbling sedan 90-talet) och att tvångsbefogenheterna och isoleringen har ökat.
Ett annat problem med Sis-hemmen är den höga personalomsättningen. På hemmet utanför Kungälv har till exempel två nya avdelningar öppnat och 180 nya medarbetare rekryterats bara de senaste åren. Det säger sig självt att det måste vara svårt att hitta personal som har rätt kvalifikationer när man växer så snabbt.
Samtidigt finns det också problem på många Sis-hem med att det saknas personal, framför allt nattetid. På Sis-hemmet Ljungaskog i Skåne har till exempel IVO beskrivit läget som en katastrof, med konstant personalbrist, och att personalen brister i arbetet med att förebygga självmordsförsök. På just detta Sis-hem har också två självmord skett bara under det senaste året. De flesta självmordsförsöken som sker på Sis-hemmen har, tack och lov, inte dödlig utgång, men totalt skedde det 127 självmordsförsök bara under 2024 – ett var tredje dag – vilket vittnar om hur otroligt dåligt många av barnen och ungdomarna som befinner sig där mår.
Det har, med rätta, varit mycket diskussion om de så kallade ungdomsfängelserna som snart kommer att öppna. Men rapporterna från Sis-hemmen visar att de kanske inte är så mycket bättre. Oavsett om vi väljer att kalla det för fängelse eller ej så är det största problemet att barnen inte får det stöd och den vård som de skulle behöva. Istället hålls de isolerade eller befinner sig i en våldsam och stökig miljö som många gånger gör de problem de hade från början ännu större.
Det är uppenbart att det finns ett systemfel här, men skulden ska inte bara läggas på de som ansvarar för Sis-hemmen. Att så många unga i dag mår dåligt eller blir våldsamma har många orsaker. Inte minst handlar det om ökad press i skolan, skeva ideal i sociala medier och vuxna som inte är närvarande i tillräckligt hög utsträckning. Vi har alla ett ansvar att se till så att alla barn får en trygg, stabil och kärleksfull uppväxt. Lyckas vi med det så kommer vi kanske inte att behöva vare sig ungdomsfängelser eller Sis-hem i framtiden.
Efter valet i Ungern i dag kan Viktor Orban komma att förlora makten.
Att det inte går en dag utan att man läser om något nytt galet uttalande från presidenten i USA.
