Oljekrisen till följd av blockaden av Hormuzsundet är en chans att snabbare överge jordbrukets oljeberoende, menar Omställningsnätverket. Med upprop kring odling av potatis och egna fröer, och tio digitala möten mobiliserar föreningen civilsamhället för att skapa mer lokal mat – som de också ser som ett sätt att bygga fred.
Irans blockad av Hormuzsundet är ”den största störningen i utbudet i den globala oljemarknadens historia”, och kan leda till en global kris som är värre än 1970-talets två oljekriser tillsammans, enligt det internationella energiorganet IEA:s chef Fatih Birol.
Under 1970-talet skenade matpriserna till följd av dyrare bränsle och konstgödsel, som vid tillverkning kräver stora mängder fossil energi.
Med den pågående oljekrisen vill föreningen Omställningsnätverket ta chansen att visa på alternativ till den industriella matproduktionen.
– Vi har ett ohållbart och oerhört sårbart system som är dopat med olja, på bekostnad av ekosystemens välmående. Och utan tillgång till billig fossil energi finns en möjlighet att ställa om samhället på ett helt annat sätt, säger Arci Pasanen, småbrukare och engagerad i föreningen.
Lösningarna för att komma bort från insatsvaror som olja, konstgödning, gifter och importerat utsäde skapas enligt nätverket genom lokal organisering och genom att engagera fler i matproduktionen.
Fröupprop och digitala möten
Ett sätt är Potatisuppropet, ett inititativ där människor uppmuntras att bidra till självförsörjningen och livsmedelssäkerheten genom att sätta potatis. Nytt för i år är Fröuppropet, som uppmanar odlare att använda sina egna fröer istället för att köpa frö. Startskottet går med ett webbinarium 10 april där Jasmine Waara, som Syre tidigare intervjuat, berättar om matberedskap med fokus på fröer.
Med start 19 april arrangerar Omställningsnätverket också tio digitala träffar på tema Civilsamhällets krisrespons, som tar upp ämnen som organisering och tillit – och praktiska frågor som konservering av mat.
– Jag tycker att det är viktigt att folk känner sig inbjudna. Vi försöker skapa rum för hur vi kan svara på kriserna vi står inför och mitt i, och hjälpa varandra att förstå vad man kan göra. Man kan komma och ångestventilera och samtidigt få höra lite mer om konservering, säger Arci Pasanen.
Fråga om fred
Den som deltar i webbinarierna kommer bland annat få träffa Thorsten Laxvik, engagerad i så kallade matvärn där människor skapar mat tillsammans utan inblandning av stat och marknad, och delar med varandra utan betalning.
Att återskapa lokal matproduktion är en långt mycket större fråga än mat, enligt Thorsten Laxvik, som också är engagerad i Svenska fredskommittén.
– Vi måste återbygga fungerande lokalsamhällen, starka civilsamhällen. Det är lika viktigt som mat, därför att lokal organisering och människor som är vana vid att lösa problem tillsammans skapar säkerhet, säger han.
”Gemensam säkerhet kan endast byggas med diplomati som grundas på kraften från fredliga matproducerande lokalsamhällen”, går det att läsa på Omställningsnätverkets hemsida.
Vad hjälper matproducerande lokalsamhällen om ett land blir invaderat?
– Vi kan bara agera där vi har rådighet. Det är klart att vi ska ställa politiska krav på att Sverige ska skriva under icke-spridningsavtal (mot kärnvapen, reds anm) och sådana saker, det är jätteviktigt. Men framför allt måste vi bygga de fredliga lokalsamhällena. Det är det vi faktiskt har möjlighet att göra, säger Thorsten Laxvik och fortsätter.
– Freden är ett långsiktigt arbete. Fredens ögonblick är när vi konstituerar oss. När vi kommer överens om hur vi ska fatta beslut. Styrkan i de här demokratiska rörelserna drev fram icke-spridningsavtalet och antiballistiska avtalen. Det var de folkliga krafterna, som hade sin bas i lokal organisering.
Medborgarpeng
För att få fler engagerade i lokal matförsörjning föreslår Omställningsnätverket att butiksliknande ”skafferier” byggs upp på landsbygden under kooperativa former.
– Man kan upprätta inköpskooperativ i städerna och köpa av de här skafferierna på landsbygden och på så sätt etablera relationer med landsbygden, säger Thorsten Laxvik.
De pengar som svenska staten lånar för att rusta upp försvaret skulle istället kunna delas ut som en medborgarpeng på 5 000 kronor i månaden, att använda för ”lokal, livgivande, demokratisk och ekologisk matproduktion”, skriver Omställningsnätverket på sin hemsida.
Många trivs nog med att köpa sin mat i en vanlig affär. Tror ni det är realistiskt att alla ska vilja engagera sig i matproduktionen?
– Det handlar inte om att vi tycker att alla ska börja producera mat, utan snarare att alla behöver komma närmare vad det betyder att få mat, alltså jorden och de som producerar maten. Om man vill äta, och systemet där bonden som haft råd med diesel och konstgödsel på sina jordar inte funkar längre, då kanske det inte handlar så mycket längre om vad man vill utan vad man faktiskt behöver ta ansvar för, säger Arci Pasanen.
Mer än mat
Ekologisk odling ger mindre skördar än konventionell och maten är i dag dyrare än konventionellt odlad. Vem ska betala för omställningen?
– Om man jämför industriell konventionell produktion med industriell ekologisk produktion är det alldeles riktigt. Men vi menar att jordbruket också måste bli livgivande, regenerativt, så det skapar sina egna resurser. Om vi inte bryter symbiosen med svamparna och sådana saker så kan vi öka skördarna på det sättet, säger Thorsten Laxvik.
Dessutom producerar små jordbruk mer än mat, fortsätter han.
– Det andra är klimatnytta, och man producerar biologisk mångfald. Om vi bara ser på det här ur ett ekonomiskt perspektiv hamnar vi fel. Vårt samhälle i dag värderar den ekonomiska aspekten, och sen får miljön och medborgarna betala med sin hälsa. Vi måste tänka om. För att matproduktionen ska funka måste den funka socialt, ekologiskt, kulturellt och ekonomiskt.
Arci Pasanen fyller i.
– Jag tänker också att det här handlar ju också om en omställning i hur vi värderar maten. I dag lever vi i en kultur som ser på maten som vilken vara som helst på marknaden. Och så är det inte. Mat är inte bara näring som jag ska stoppa i mig, utan det handlar också om min relation till jorden, ekosystemet och landskapet som jag bor i, och till kulturarvet som maten kommer med. Det är någonting som jag tycker att vi behöver känna lite mer vördnad inför.
