Avskräckning ger inte säkerhet. Istället borde vi dra lärdom av konflikthantering på lokal nivå och använda dessa lärdomar även på global nivå, anser författarna.
DEBATT. Sipri, Stockholms fredsforskningsinstitut, rapporterar att USA nu står för 42 procent av den globala vapenexporten. 38 procent av dess vapenexport har gått till Europa. Rustningarna hotar och undergräver välfärden.
President Trump har sagt att upprustningen är ett mycket litet pris att betala för
världens säkerhet.
Det leder tvärtom till motsatsen: krigshot och krig. Avskräckning är en grundbult i den rådande maktpolitiken. Det ses som en självklarhet att med hot om våld, till och med våld, skydda sig mot angrepp. Teorin att avskräckning ger fred har visat sig inte hålla. Stora krig rasar trots enorma rustningar.
Genom kärnvapnens tillkomst har situationen förändrats dramatiskt. Kärnvapen utgör ett konstant hot mot livet på planeten så som vi känner det. FN:s generalsekreterare António Guterres uttryckte det 2022: ”Vi är bara ett missförstånd eller en felräkning från en förintelse”.
Avskräckningsdoktrinen ger inte säkerhet. Nu förs krig i förebyggande syfte, något som inte är tillåtet enligt FN-stadgan. USA:s och Israels krig mot Iran är ett exempel. Ett annat är anfallet på Ukraina. Enligt ryskt perspektiv skedde det för att hindra Väst från att angripa via Ukraina. Detta är stött av en omfattande forskning som hållits tillbaka av media som inte släppt fram diskussion om bakgrunden till anfallet.
Krigsretoriken och mängden vapen i omlopp skapar misstroende, feltolkningar och anfall. Krig planeras och människor vänjs vid rustningar till enorma kostnader. Vi lär oss se fiender. De traditionella medierna ger nästan uteslutande regeringens perspektiv och släpper sällan igenom alternativa tänkesätt. Samhället polariseras. Vi ser hur demokratin hotas och människor tystas.
Fredsforskaren John W. Burton (1915-2010) sade att avskräckning inte fungerar när ”djupt rotade” grundläggande behov hotas eller inte blir tillgodosedda. Exempel på sådana behov är säkerhet, identitet och erkännande. När själva existensen upplevs hotad väljer människan metoder ”oberoende av omständighet och konsekvenser”. Då tar hon till hot om våld och våld. För att skapa fred måste konflikter analyseras och förebyggas med hjälp av diplomati och tillitsskapande åtgärder, och fred inte tvingas fram genom hot om våld.
Konsekvenser måste beaktas, något vi ser dagens maktpolitiker skrämmande nog förbiser.
Kommunikation med motparten är viktig för att gemensamt söka lösningar. Det gäller att se till allas behov och känslor. Säkerhet är ett existentiellt behov. Ett land kan inte skapa säkerhet på ett annat lands bekostnad. Säkerheten är odelbar. Palmekommissionen 1982 uttryckte det som ”gemensam säkerhet”. Sanktioner är endast berättigade i undantagsfall såsom mot Israel där det handlar om folkmord.
Burton fann också (liksom Johan Galtung och andra fredsforskare) att det finns stora likheter mellan konflikter på lokal och global nivå. Som nämnts kan konflikter mellan stater upplevas existentiella eller ”djupt rotade”. Likaså på lokal nivå kan orsaker till konflikter ligga i otillfredsställda behov såsom säkerhet/trygghet, identitet/eget värde och autonomi. Även där är det viktigt att orsaker undersöks och hänsyn tas till konsekvenser av ens handlingar. Likheterna mellan konflikter på lokal och global nivå gör att erfarenheter av konflikthantering på lokal nivå kan utnyttjas vid hanteringen av övergripande politiska frågor.
Gängvåld kan hanteras utifrån Burtons tänkande: Se till orsaker och bakgrund samt känslor och behov hos parterna. Förebygg och skapa goda förutsättningar för liv! Ungdomar behöver sammanhang där de betyder något.
Avskräckningsteorin leder till en säkerhetstävlan som innebär att ett land ser ett annat land som fiende som rustar för anfall medan ens eget land ser sig som försvarare av sin säkerhet. Båda tänker likadant. Avskräckning måste ses som trovärdig för att ha effekt. Därför leder det till en ständig rustningsspiral så länge fiendskapen och misstron finns.
Det som krävs är att ersätta traditionell maktpolitik med samarbete och fredliga medel utan tvång eller hot om våld och våld, se till människors behov samt undvika att skapa rädsla. Utmaningen ligger i att tänka nytt från kamp om makt och kortsiktig vinst till problemet som behöver lösas – och konsekvenser av att inte göra det. Kunskaper finns hos psykologer, sociologer och andra beteendevetare.
