Den första april startade jag ett kortlivat forskningscentrum. Det hette Marie Cederschiöld MC, för Muslim Civil Society Research. Eller kort: MC². Vi arbetade enligt en tydlig modell: vi läste källor, citerade korrekt och rörde oss snabbt, med hjälp av “den hermeneutiska bågen” och enligt de tre O-na: Oerhört Oanständigt Organiserat.
Det var såklart ett aprilskämt. Inte särskilt subtilt. Ett sådant där man överdriver något så att det blir synligt – i det här fallet det faktum att “terrorexperten” Magnus Ranstorp kallat mig och mina kollegor för oanständiga och “politikens MC-gäng” för att vi granskat honom.
Många skrattade. Men det orsakade också mejl till mina överordnade, påpekanden om att jag minsann inte kunde starta forskargrupp på eget bevåg (som om det var möjligt att tolka som sant), att jag blandade forskning och aktivism och att det var olämpligt att håna just den här makthavaren.
Där någonstans slutade det vara roligt.
Eller snarare: där någonstans blev det tydligt varför det var roligt från början.
I den här situationen blev både humorn och humorbefrielsen maktmedel. Jag ville skoja om de ständiga attackerna och kritiken av skämtet gjorde mig osäker och kontroversiell.
I ett efterföljande mejl fick jag rådet att om jag ville kritisera denna person borde jag göra det “i ringen”. Möta argument med argument, forskning med forskning.
Det låter rimligt. Nästan självklart. Men det här handlar om något större än vår konflikt. För problemet är att makthavare ofta inte slåss i våra ringar. I det här fallet handlar det exempelvis inte om olika forskningsresultat utan om opinionsbildning som rör sig genom myndigheter och medier, men som lånar forskningens språk och auktoritet som ett led i att trycka ut en minoritet ur samhället. Och i samma ögonblick som jag accepterar att avslöjande av det enbart får göras ”i ringen” bekräftar jag också den felaktiga bilden om vad striden handlar om och hur den förs, att maktmissbruket inte finns och att vi spelar med samma regler.
Det gör vi inte.
För det som händer här är att något uppträder som fakta och forskning men saknar de former som gör forskning möjlig att granska. Det finns inget att opponera på, inget att etikpröva, inget forum där svar kan publiceras och därför blir det omöjligt att vinna om man håller sig inom repen.
Man kan förstås försöka skriva en avhandling om mekanismerna bakom hatet och det krympande utrymmet, det är ju det jag gör. Men för att göra det i motvind kan man också göra det som alltid har fungerat när maktens kläder sitter illa: Man kan skratta.
Humor är nämligen ett vapen som ofta kan träffa sakfrågan mer precist.
I mitt fall var aprilskämtet en överdrift av en redan existerande logik. Att vi som läser källor och granskar rasistiska påståenden beskrivs som ett “gäng”. Att samarbeten med offren för hatet framställs som suspekt eller rentav kriminellt. Att kunskap om muslimskt civilsamhälle ogiltigförklaras som infiltration.
Jag gav det ett namn, en logga och en kodex. Och då blev det jag försöker förklara vetenskapligt synligt också på en annan scen.
Humor har den förmågan, att den kan förskjuta perspektiv så att det absurda som ses som självklart kan framstå i ett annat ljus. Det kan bli obehagligt för dem vars makt hotas. För den här “ringen” är ju egentligen inget annat än en gladiatorarena. Vissa människor placeras i centrum och förväntas försvara sig, medan andra avgör villkoren och där någon form av våld alltid finns där, redo att släppas löst.
Och ovanför allt detta sitter kejsaren, trygg i att det hela fortfarande kallas för fair play. Åtminstone om alla håller sig på sin tilldelade plats och skrattet reserveras för dem som sparkar nedåt.
Jag behöver inte vara mer seriös. Jag är seriös nästan jämt. Jag skriver debattartiklar, jag forskar, jag skriver till och med krönikor med strukturella analyser av humor. Det jag behöver är att då och då kunna peka och säga att hey, kejsaren är naken, det här är löjligt. För ibland är skrattet det som gör det möjligt att sluta låtsas att allt är normalt.
Att läsa på, citera rätt och skratta tillsammans när kejsare trasslar in sig i sina egna lögner.
Att kalla rasistisk propaganda för forskning och sedan kräva ”seriösa vetenskapliga metoder”.
