Igår röstade Israels parlament Knesset igenom en ny lag som innebär obligatoriskt dödsstraff för palestinier på Västbanken dömda för att ha mördat en israel i vad som klassas som en terrorhandling. Enligt bland annat FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter bygger lagen på breda och otydliga definitioner av terrorism, vilket i praktiken kan innebära att handlingar som inte nödvändigtvis utgör terrorbrott ändå leder till dödsstraff. Straffet ska verkställas genom hängning inom 90 dagar, utan möjlighet till benådning och utan krav på enhällighet bland domarna. I Israel och östra Jerusalem ska dödsstraff enligt civil lag gälla vid avsiktigt dödande av israeliska medborgare eller invånare. Lagen gäller uteslutande palestinier – en judisk israel som dödar en palestinier omfattas inte.
Säkerhetsminister Itamar Ben-Gvir, som drivit igenom lagen som villkor för sin medverkan i koalitionsregeringen, har burit en liten rep-formad nål på kavajslaget som en öppen referens till avrättningsmetoden. ”Med Guds hjälp ska vi fullt ut genomföra den här lagen och döda våra fiender”, sade han efter att förslaget godkändes för slutomröstning.
Låt det sjunka in. Ett (enligt vissa demokrati-index fortfarande demokratiskt) parlament inför dödsstraff för en specifik etnisk grupp, utan möjlighet till benådning, utan krav på enhällighet, med verkställighet inom 90 dagar. FN:s experter har konstaterat att det avlägsnar grundläggande rättssäkerhetsgarantier och omöjliggör för domstolar att ta hänsyn till förmildrande omständigheter. Amnesty International beskriver det som ”ytterligare ett diskriminerande verktyg i Israels apartheidssystem.” Det har inte hindrat Ben-Gvir, vars parti är en förutsättning för den för krigsbrott efterlyste Netanyahus koalition.
Frankrike, Tyskland, Italien och Storbritannien gick förra veckan ut gemensamt och uttryckte ”djup oro” över lagförslagets ”de facto diskriminerande karaktär.” Europarådets chef Alain Berset uppmanade Israel att överge förslaget.
Vad gör då den svenska regeringen? Väldigt lite. Utrikesminister Maria Malmer Stenergaard uppmanar på plattformen X Israel att ”inte gå vidare med dessa planer”, men det är också allt.
Vid det här laget, efter två och ett halvt år av Israels konstanta dödande av palestinier, är den svenska regeringens tystnad (med undantag för något mesigt uttalande i enstaka fall) i princip en icke-nyhet. Hur många texter har inte skrivits om just detta, om den svenska regeringens tystnad inför vad som pågår i Israel? ”Sverige är skamligt tyst om Israels brott i Gaza”, ”Israel erkänner att de skiter i folkrätten – Sveriges regering är tyst”, ”Sveriges tystnad är öronbedövande”, ”Svagt att lägga ner Sveriges röst” – så har det låtit de senaste två och ett halvt åren.
Under tiden fortsätter palestinier att dö. Jag tycker uppriktigt att det har varit svårt att förstå hur konsekvent extrem den svenska hållningen har varit, hur Sverige gång på gång har placerat sig i den mest återhållsamma änden jämfört med många andra västländer och i praktiken nästan alltid varit sist på bollen. Om inte ens ett lagförslag om obligatoriskt dödsstraff riktat mot en specifik grupp förmår den svenska regeringen att ryta ifrån ordentligt säger det en hel del om hur långt passiviteten har gått.
Att regeringen avstår från att agera innebär förstås inte att frågan saknar betydelse, utan att ansvaret i stället flyttas till andra att fortsätta formulera kritik och kräva förändring. Om det finns något positivt med att det nu är valår så är det att denna hållning faktiskt kan förändras. En annan typ av regering ligger inom synhåll, och jag hoppas att den är beredd att föra en mer kraftfull och tydlig politik gentemot Israel och att den också använder det handlingsutrymme som faktiskt finns för att bidra till att få slut på dödandet av palestinier och det system av apartheid som upprätthåller det.
Hoppet lever om att se herrlandslaget i fotbolls-VM.
Nooshi Dadgostar öppnar för fossilpopulism i P1:s lördagsintervju.
