Vare sig Tidöpartierna eller Socialdemokraterna förmår längre att se värdet av ett levande kulturliv. ”Kulturen som förut var socialdemokratins bultande hjärta har ersatts av en populistisk pacemaker”, skriver Sören ”Sulo” Karlsson.
DEBATT. Att värdet av ett levande kulturliv inte står i fokus när valrörelsen drar igång är inget uppseendeväckande eller ovanligt när det gäller den politiska debatten. Kulturen har sedan länge fört en tynande tillvaro och endast plockats fram vid väl valda tillfällen när våra folkvalda just har velat förstärka sin folklighet.
När det gäller den högra sidan av politiken så kanske kulturen aldrig riktigt varit en hjärtefråga, vilket enklast ses i valet av kulturministrar när dom blå hållit i ordförandeskapet. Nej, kulturfrågor har historiskt sett uteslutande stöttats av socialdemokrater, vänsterpartister och på senare år mest miljöpartister.
Att det blivit just MP som förärats rollen som regeringarnas kulturvurmare är också symptomatiskt med partiets andra huvudfråga klimatet och miljön. För likheterna mellan kultur- och miljöpolitik är att övriga partier vet att det någonstans är viktiga frågor men att dom inte nödvändigtvis innebär fler röster eftersom dom allmänt anses som både kontroversiella och onödiga. Vilket resulterar i att dom placeras ute i periferin och bara plockas fram när det finns anledning att visa upp att man minsann bryr sig.
Under en TV-sänd partiledardebatt i november 2024, där kulturen åter lyste med sin frånvaro trots att sändningen pågick i 2,5 timmar, så kände jag mig manad att föra fram frågan i hopp om förändring. Jag skrev ett mail som sedermera hamnade på Lawen Redars bord.
Hon var vid tillfället S talesperson gällande kultur och efter bara två dagar satt vi i riksdagshusets café och diskuterade hur vi kunde få upp kulturen i debatten. Jag minns att jag slogs av hennes entusiasm och driv vilket fick mig att känna att hon kanske var rätt person att återinföra kulturen som klangbotten i det socialdemokratiska partiet. Vi planerade en podd där kulturpolitiken skulle vara den röda tråden och där gäster från kultursektorns alla olika hörn skulle ge sin bild av läget. Meningsmotståndare och likasinnade skulle bjudas in och bidra till en sund debatt där äntligen kulturen skulle få stå i centrum.
Detta var strax efter publiceringen av den omdebatterade kulturkanon som regeringen beställt av historieprofessorn Lars Trädgårdh vilken gjorde att han kändes som en naturlig första gäst i det pilotavsnitt vi spelade in. Jag och Lawen Redar var programledare, jag från kulturen och Lawen från politiken. Pilotavsnittet blev väldigt lyckat och planer smiddes för att sjösätta podden.
Sedan tog det stopp. Trögheten i det socialdemokratiska partiet krockade med det entreprenörskap jag som kulturutövare måste ha för att överleva i konkurrensen. Veckor blev till månader och även om både jag och Lawen tryckte på så dröjde beskedet om när och hur vi skulle fortskrida med arbetet.
Anledningen till den utdragna processen skylldes i första hand på omstruktureringen i partistyrelsen. Det som sedan annonserades som en ”toppning av laget” inför stundande valrörelse blev i slutändan en stor förlust för kulturarbetarna i Sverige.
För när det stod klart att landets mest självlysande kulturpolitiker, Lawen Redar, nu istället skulle ta hand om partiets integrationsfrågor så var det avgjort också ett tydligt bevis på den låga status som kulturen hade inom det socialdemokratiska partiet.
Lawen, som i mina ögon är den mest självklara kulturministern sedan Bengt Göranssons tid, hade nu blivit utnämnd att bli kanonmat i SD:s paradgren integration och invandringspolitik. Detta i syfte att förstärka partiet i den fråga som analytiker ansett kommer att vara avgörande i det kommande valet.
Podden som var tänkt att lyfta kulturen blev sedan en administrativ pseudodiskussion som efter 18 månader av förberedelser rann ut i sanden i brist på intresse från partiet.
Eftersom jag ända sedan jag började min karriär har ställt upp och uppträtt i olika sammanhang för att visa min sympati för socialdemokratin så kändes oförmågan och oviljan hos partiet att lyfta kulturen som ännu ett tecken på att värdegrunder och ideologier inte längre är en del av agendan. För även om integrationen och invandringspolitiken sedan några år tillbaka styrt det politiska samtalet så är ju kulturen kanske den enskilt viktigaste delen av hur sund integration ska kunna genomföras.
Att kulturen på senare år brandskattats och ofta när det gäller budgetposter ställts mot vård, skola och försvarsindustri etcetera är ytterligare tecken på en obefintlig status som sakta urholkar sektorn. Kanske närde jag en förhoppning om att ett regeringsskifte skulle stoppa den kulturella blödningen men nu är jag mer tveksam.
När makten ska fördelas i höst så kommer det att ske utan någon som helst tanke på hur kulturen ska kunna överleva i privatiseringens, marknadshyrornas och dom krympande kulturbidragens tidevarv. Riksdagshuset är numera en kulturfri zon där det armlängds långa avståndet till utövarna har ökat till ljusår och där förståelsen för skrået gått förlorat på vägen.
Kulturen som förut var socialdemokratins bultande hjärta har ersatts av en populistisk pacemaker som nuförtiden är placerad i mitten av bröstet.
Internationalens uppmaning till kamp kommer i år att klinga falskt under dom röda fanorna på första maj eftersom kulturen exkluderats även om det fortfarande påstås att ”alla ska med”.
