Obehagliga associationer efter urspårad extrastämma

DEBATT. Under Liberalernas minst sagt farsartade – och teknologiskt undermåliga – digitala extrastämma på söndagskvällen framträdde ett budskap som kändes allt annat än liberalt: uppoffring och uppslutning kring ledaren prioriterades framför den politiska sakfrågan. Är det över huvud taget förenligt med en liberal värdegrund att hjälpa ett parti med nazistiska rötter att överta regeringsmakten? En helt rimlig fråga. 

Ju mer detta kämpande småparti fjäskar för att vinna poäng hos det högerauktoritära präktighetsgodset SD – ett lismande som i veckan nådde nya höjder med uttalade Sverigelöften och attackkramar i det offentliga rummet – desto mer väcks obehagliga historiska paralleller.

När Hitler utsågs till rikskansler 1933 var liberala krafter formellt med och banade vägen. Politiker i Deutsche demokratische partei och Deutsche volkspartei (översatt Tyska folkpartiet), vars väljartapp var stort, såg nazisterna som ett taktiskt verktyg mot kommunismen (läs den farliga vänstersvängen). Fullmaktslagen, som gav Hitler diktatoriska befogenheter, gick igenom tack vare stöd från liberala ledamöter – inte för att de delade nazisternas ideologi, utan för att de prioriterade sin egen politiska överlevnad.

Varför känns det återigen som att historien upprepar sig? Det är ingen association som Liberalerna, de som är kvar, vill ha. 

Den så kallade partipiskan – att medlemmar uppfordras sluta upp i leden – blir problematisk när den ersätter öppen debatt och kritisk prövning. På söndagens möte var det i förväg bestämt att partiledarfrågan skulle avgöras med acklamation – minsta möjliga utrymme för demokrati och största möjliga chans att slippa stå till svars för den nya SD-vänliga inriktningen. Ombuden erbjöds inte möjligheten att rösta nej till Mohamsson, ej heller möjligheten att rösta i själva sakfrågan. Först efter starka protester tilläts nedläggning av röster. Resultatet: 95 ombud röstade för att ge partiledaren förnyat förtroende, 80 ombud lade ner sina röster och 8 avstod. 

Simona Mohamsson går således som partiledare in i en kommande valrörelse med sju personers marginal. Ett nästan dödsdömt projekt. I den sedan länge förberedda skrivelsen på presskonferensen var hon ändå tvungen att kalla det riggade valet för en nystart och stor framgång för Liberalerna.

När extrastämmor reduceras till personliga lojalitetstest – briljant genomfört av hennes egen stabskabinett måhända – betraktas avvikande röster som hot snarare än som tillgångar. Om man inte kan rösta nej till någon – är det ett legitimt val då? Det urholkar den liberala trovärdigheten att sådana fenomen lättast går att hitta motsvarigheter till i totalitära stater som Ryssland och Nordkorea. 

Att dessutom beskriva denna märkliga samling ledamöter i närmast personkultiska termer förstärker bilden av ett parti som famlar, nästan desperat, efter stabilitet. Fyra ministrar avgår om inte ledaren återväljs var hotet till medlemskåren före mötet – vilket vansinnigt högmod. En ledare är bra att ha, men kan aldrig ersätta en tydlig idégrund.

När ideologisk tillförlitlighet och interndemokrati får ge vika uppstår många frågor: Vad står Liberalerna egentligen för? Vem arbetar partiledningen för? Om man hyser mörka och missunnsamma åsikter mot människor från främmande kulturer, är Liberalerna nu partiet att stödrösta på? Om någon faktiskt är liberal och därför ogillar alla former av kostymklädd smygrasism och förtryck, vad ska den rösta på nu? Om en partiledare ogillar det en förbundsstämma beslutat blotta månaderna innan, kan den då välja att bara skita i det medlemmarna vill? 

Kvällens möte borde ha varit klargörande, men blev i stället en cirkusföreställning i principlöshet och dumpragmatism. Centern och De Gröna står redan med öppna armar att samla in de många sårade och besvikna.

Det är inte styrka med påtvingad enighet; sådana slagord har vi förhoppningsvis kastat på historiens soptipp. Ledarförtroende byggs aldrig genom att sortera ut i medlemskåren, utan genom att ta den på allvar. Om Liberalerna vill behålla någon form av värdighet och relevans framöver måste besluten tas öppet, medlemsrösterna respekteras och den idéburna politiken åter bli huvudnumret.