Det var som i Stig Dagermans novell. Man vet att katastrofen närmar sig, den är oundviklig, och den till synes oskyldiga resan dit är en mardröm att följa för läsarna när man vet slutet.
Så kom då den oundvikliga kraschen igår. Liberalerna dog, både som medlemsrörelse och som ideologisk kraft, vid ett katastrofalt organiserat och kontaktlöst möte.
Själv satt jag i Skottland på en bergstopp med mina 70-årsfirande liberala kompisar från hela världen och firade vår halvsekelgamla vänskap. Vi skålade för att vi var desamma som alltid och ”forever young” i hjärta och sinne, och pratade liberalism och politik.
Men jag kunde inte låta bli att titta ner i mobilen då och då för att följa den svenska organiserade liberalismen på sin dödsfärd.
Utåt sett kan det verka som en falangstrid. Sådana har alla ungdomsförbund genomlevat. Mer sällan de vuxna partierna eftersom dessa säkrar sin överlevnad genom att hålla samman partiet, att alltid leta efter en gemensam väg framåt. Men detta är ingen falangstrid mellan olika ytterkanter av en ideologi. Det är en delvis externt organiserad kupp som har andra syften än att verka för liberalism.
Mitt parti har kapats av andra krafter än de som startade och förvaltade det under mer än hundra år.
Kaparna gav sig inför valet 2022 på den svagaste länken, Liberalerna, för att kunna säkra fortsatt regeringsinnehav för främst Moderaterna. Det så kallade Vägvalsbeslutet om att samarbeta med SD genomfördes delvis av externa krafter som utnyttjade Liberalerna för egna syften. Och syftet var att inkludera det forna nynazistiska partiet i ett ickesocialistiskt regeringsunderlag för att kunna åka till makten på deras röster.
Naturligtvis låg det i Liberalernas intresse att söka regeringsmakt med gamla Alliansvänner. Men det var inte vad Vägvalet handlade om. Det handlade om att göra den auktoritära etno-nationalismen till en del av partiets politiska projekt.
Det politiska landskapet är inte längre uppdelat efter vänster kontra höger, utan efter det öppna kontra det stängda samhället: liberal demokrati mot illiberal etno-nationalism.
De nationalistiska strömningarna påverkar partierna till både höger och vänster. Och både på den röda och den blå sidan finns de som håller emot, som försvarar humanismen och det öppna samhället.
Men Liberalerna är inte längre på den liberala sidan.
Tidö-regeringen har initierat en huvudlös utvisningspolitik som är både inhuman och skadlig för svensk konkurrenskraft och ekonomi.
De har minimerat antalet kvotflyktingar via FN.
De har slaktat biståndet och ökat korruptionen inom biståndet.
De har skurit bort demokratimålet från utrikes- och biståndspolitiken och dragit bort finansieringen av det globala demokrati-institutet IDEA som initierats och byggts upp av Sverige.
De har skurit ner stödet till folkbildning och försvagat public service.
De har minskat rättssäkerheten genom att bland annat införa retroaktiva lagar.
De sätter barn i fängelse.
De vill kunna dra tillbaka både permanenta uppehållstillstånd och svenska medborgarskap, i strid med svenska rättsprinciper.
De öppnar upp för att skapa ett A- och B-medborgarskap med olika rättigheter för de medborgare som är födda i Sverige av svenska föräldrar och de som inte är det. En tanke som fullständigt strider mot liberala principer om medborgarrättigheter och människans lika värde.
De motarbetar vindkraft och ökar den fossila förbränningen samt ger upp Sveriges klimatmål.
Nu vill Liberalerna gå till val på mer sådan politik. En auktoritärt inriktad nationalism, med främlingsfientlighet som bärande princip. Samma politiska rörelse som redan tagit stora delar av världen i besittning.
Liberalerna, före detta Folkpartiet, är idag en punkterad ballong med den gamla blåklints-etiketten kvar, som någon nu fyller med ny blågul etno-nationalistisk politik, medlemmar och snart även förtroendevalda.
När ballongen är lappad och färdiguppblåst med denna unkna luft kommer snöret som håller fast den i partiprogrammet att lossna. Skynda er att ladda ner partiprogrammet medan det fortfarande ligger uppe på hemsidan.
Måtte någon ta vara på det.
