Minns ni tiden när det inte var skamligt att säga hen och vifta med prideflagga? I det nya Tidösverige är idealet istället att det ska skjutas och supas, skriver sociologen Samt Selman.
DEBATT. Det är med sentimentalitet och stor känsla av förlust som jag minns det PK-Sverige som blev vaggan för mina formativa år. Jag minns en tid när det var skamligt att uttrycka sig rasistiskt, homofobiskt, sexistiskt eller funkofobiskt. Jag minns en tid när politiker fick pluspoäng ju mer inkluderande de var. Jag minns en tid när det var skamligt att kramas med rasister. En tid när oppositionen markerade tydligt mot sina meningsmotståndare, när debatten var en debatt och inte en ekokammare.
I splittringsmanifestets andra upplaga, Tidö 2.0, framgår det att Nationella sekretariatet för genusforskning ska avvecklas. Det särskilda uppdraget till Göteborgs universitet att främja genusforskningen likaså. Det statliga stödet till folkbildningen ska fasas ut samtidigt som skjutbanorna ska “räddas”. Från vad de ska räddas är oklart, men att det har högre prioritet än folkbildning och de statliga medierna, vilkas anslag ska halveras, det framgår med skärpa.
Det ska också kosta en slant att få tillträde till högre utbildning, det råder utbildningsinflation sägs det, lokala högskolor ska slås samman eller avvecklas. Vem behöver en bildad befolkning när man kan distrahera dem med fina skjutbanor och öl och vin i mataffären som håller dem nöjda?
Lagstiftningen om hets mot folkgrupp ska ses över, stramas åt och tillämpas återhållsamt. Så kallad positiv särbehandling ska kartläggas och tas bort i offentlig sektor. Normförskjutningen framgår med isande brutalitet: det som tidigare var oacceptabelt och förkastligt är numera legitimt.
När retoriken hårdnar minns jag de bildade feministerna, i Dr. Martens och snaggat hår, som blev sinnebilden för “peak woke” – PK-gänget som utmanade makten. Det var inte perfekt. Det var ibland överdrivet, ibland klumpigt, ibland självgott. Men det vilade på en tydlig normativ kompass: att exkluderande uttryck och handlingar ska kosta socialt, att makt kan och bör utmanas. Det som hånades som överdriven känslighet, moralism eller språklig ängslighet – och avfärdades som “woke” – framstår idag som en rosa dröm. I jämförelse framstår “peak woke” som ett uttryck för en tid då vi åtminstone försökte hålla fast vid idén om att alla människors värde inte är förhandlingsbart.
Det handlade om att utvidga gränserna för den moraliska gemenskapen; vem som räknas, vem som har rätt till värdighet. Den utveckling vi nu ser rör sig i motsatt riktning. Det som en gång skulle byggas ut ska nu avvecklas och monteras ned. Gemenskapens värme är villkorad – den ska förtjänas. Ängslighet har ersatts av likgiltighet. Den moraliska gemenskapen krymper. Det är inte längre en fråga om att alla ska få vara med.
Den som legat i koma de senaste tolv åren skulle vakna med förskräckelse i en Orwellsk mardröm. En upp-och-ner-värld där det är pinsamt att säga hen, skandera refugees welcome, vara vegan, vifta med prideflagga och kalla rasister för rasister. Nu ska det supas och skjutas. Ett Sverige som lämnat woke och somnat om igen.
