Att vara liberal kan inte vara lätt i dessa dagar. Den ena äldre partiledaren efter den andra har lämnat partiet, kritiserar det öppet och meddelar att de röstar på något annat. Det kan ju inte heller vara lätt att vara medlem som varit lojal och drivit kritiken av Sverigedemokraterna vid köksbordet, på arbetsplatsen, på torgen och bland vänner. För att nu, på partiledarens order, kovända. Och använda argument som rimligen måste kännas förnedrande. Tanken med Simona Mohamssons panikkramande av Jimmie Åkesson är förstås att klamra sig kvar i riksdagen genom att vädja om stödröster från de som inte har partiet som sitt förstahandsval.
Men, om vi nu ska vara ärliga, är det inte bättre att åka ur riksdagen än att förnedras? Är det inte bättre att med rak ryggrad konstatera att väljarna ”gillade oss inte men vi stod för våra värderingar” …
Politiska partier bör bete sig som något annat än företag som ska ta marknadsandelar. Politiska partier bör bygga på en plattform av värderingar, som man står för. Själv hade jag, som språkrör för Miljöpartiet, ett stående uttryck som lät: ”Gillar du oss inte, så rösta på något annat.”
Många röstade på något annat. Helt OK. Det är så det ska gå till i en parlamentarisk demokrati.
Målet med ett parti bör således inte vara att miffla sig till så många mandat som möjligt, att fixa så många jobb som möjligt för sina politiker och anställda, att få så bra ekonomi som möjligt. Jag funderar på fullt allvar om Donald Trumps sätt att vara och den smitta detta medfört inom politikens värld bidragit till att en partiledare i ett liberalt parti i Sverige ens kommer på tanken att köra över sin partistyrelse och så gigantiskt tala om att JAG styr. Är det en normalisering av det auktoritära ledarskapet vi bevittnar? Hur ser fortsättningen ut i så fall?
Målet för ett parti bör vara att få människor att rösta därför att de delar själva värdegrunden och de förslag som växt fram ur den. Partier är inte bolag som ska sälja godis på marknaden. Partier ska stå för något. Därför är det bättre att åka ur riksdagen än att bära sig åt som Liberalerna nu ägnar sig åt.
Partiet har förstås möjligheter att komma tillbaka. Om nu inte partiet domineras av medlemmar som är så ideologiskt lealösa att de inte tror på den socialliberalism som väl borde vara det partiets själva idé.
Att komma tillbaka kräver eldsjälar, sådana som utan att fika efter fint cv satsar på att förändra världen i den riktning man anser vara den rätta. Socialliberaler har funnits länge, partiet har historiskt burits av eldsjälar. Bidrar rädslan över att det inte finns eldsjälar, som brinner för idéerna och vill slita för dessa även utan betalning, till den desperata strategi som Liberalerna nu ägnar sig åt? Är det rent av så att det liberala partiet i takt med att de bytt ut medborgarideal mot egofixerat marknadsideal fallit offer för sig självt?
Både Trump och Putin tycks vara pressade av krigen.
Pressade auktoritära ledare är livsfarliga för mänsklighetens framtid på den här planeten.
