I februari dog en av vårt lands mest folkkära aktriser Birgitta Andersson vid den högaktningsvärda åldern 92. Hon föddes i Mariestad och lämnade jordelivet på Södermalm. Hon tillhörde det gamla gardet av skådespelare tillsammans med bland annat Gösta Ekman (d.y.), Lena Nyman, Margaretha Krook, Monica Zetterlund, Allan Edwall, Carl-Gustaf Lindstedt, Jan Malmsjö och Sven-Bertil Taube. Ett gäng som sannerligen gav form åt det svenska kulturlivet under 1900-talets andra hälft på ett sätt som saknar motstycke.
Hon blev en av Sveriges skickligaste komedienner och gav ordet ”folkkär” en sann betydelse. Herregud, vilket fantastiskt persongalleri: Doris i Jönssonligan-filmerna, Hedvig med näsan i Från A till Ö, trollet Tova i Trolltider och så självfallet Teskedsgumman. Och Äppelkriget med Hasse och Tage. Man ska komma ihåg att komedi är mycket svårare än tragedier och dramer, därför att det kräver tajming och igenkänning på ett djupare plan som lockar till skratt. Birgitta Andersson, denna lika charmiga som eleganta donna, hade just den där jordnära värmen i sig och det gjorde henne så älskad av generationer svenskar.
Men för mig personligen är det framför allt hennes västgötska jag kommer att minnas henne för. Nu varierar den dialekten kraftigt mellan olika delar av Västra Götaland. Andersson kommer från Skaraborg, jag är uppvuxen på Västra Götalandsslätten (eller Västgötaschlâtta, som man sade där).
Jag växte upp i en ort som heter Stora Levene som ligger i en jordbrukskommun som heter Vara (som ligger ungefär tio mil nordost om Göteborg). På många sätt var det en trygg uppväxt, men samtidigt gjorde det tillvaron begränsad på många sätt och jag kände mig alltid långt ifrån händelsernas centrum. På mindre orter brukar det vara så att alla känner varandra, vilket visserligen kan skapa en gemenskap men också en känsla av att man blir övervakad. I sådana sammanhang blir sociala normer ofta strikta, vilket innebär att avvikande beteenden uppmärksammas snabbt.
Jag avskydde västgötskan under lång tid, eftersom jag förknippade den med ”bonnighet”. Likt sociologen Didier Eribon i sin bok Tillbaka till Reims hade jag länge lättare att vara öppen som hbtq-person än att tala om min sociala bakgrund när jag flyttade till Umeå och sedan till Växjö. Men med tidens gång får man onekligen perspektiv på sin uppväxt och numera finner jag västgötskan förtjusande på sitt sätt. Konstigt nog tänker jag på alla fina människor som fanns under min uppväxt som talade västgötska. Ju äldre jag blivit, desto mer känner jag nostalgi varje gång jag hör den dialekten. För mig är den ett barndomsminne; en påminnelse om var jag är uppvuxen. Dialekter är ju en av de viktigaste identitetsmarkörerna och att då höra en viss dialekt kan stärka känslan av att vara ”hemma”.
Möjligen var det därför jag tyckte mycket om Birgitta Andersson. Hon behöll dialekten livet ut. Många kanske skulle försöka träna bort sin dialekt eller i vart fall kraftigt tona ner den, men det gjorde hon aldrig. När det uppdagades att hon hade gått bort ringde jag för ovanlighetens skull min mamma och berättade. Vi båda kände sorg.
New Yorks borgmästare Zohran Mamdanis tal på St. Patricks Day.
Medelhavsmuseet och Ostasiatiska hotas av nedläggningar. Orsak? Kraftiga hyreshöjningar från Statens fastighetsverk.
