”Som en blixt från klar himmel”. Så beskriver en högt uppsatt L-källa beslutet som läckte ut till media på torsdagskvällen, nämligen att Liberalerna ska släppa sin röda linje mot att släppa in Sverigedemokraterna i en regering.
Nåväl. Särskilt klar har ju himlen inte varit. Snarare full med orosmoln, varav det största molnet som tornar upp sig vid horisonten heter Valet. Och att blixten förr eller senare skulle slå ner var väl i ärlighetens namn inte heller särskilt oväntat.
Redan i höstas slog jag fast att strategin att inte sätta sig i en regering med SD, men samtidigt vilja fortsätta samarbeta med dem, var smått obegriplig och dömd att misslyckas. Det som möjligen var lite överraskande var att ändringen kom så snabbt. Men det vittnar om hur desperata L är. Det enda sättet att klamra sig fast i riksdagen efter valet, resonerar man, är att få stödröster från de andra Tidöpartierna, och för att kunna få det behövde man släppa den röda linjen mot SD i regering.
Det finns röda linjer och så finns det ”röda linjer” – för att tala Johan Pehrson-språk. L har haft gott om det senare. Först skulle man aldrig, under några som helst villkor, samarbeta med SD. Därefter, när man gick in i Tidöavtalet, lovade man att vara den ”liberala vakthunden” och stå upp för liberalism i alla sakfrågor. Det har inte gått något vidare. Sen drog man en definitiv gräns vid att regera ihop med SD, och nu är man alltså på väg att även släppa denna.
Det mest upprörande i det hela är dock att Liberalernas landsmöte så sent som i höstas sa tydligt nej till SD i regering. Nu är partiledningen på väg att köra över landsmötet, visserligen förväntas man ha ett extrainkallat landsmöte för att kunna fastställa den nya linjen, men ledningen vill inte invänta den innan man går ut i media med den nya riktningen. Kanske säger det något om Mohamssons och den övriga partiledningens syn på demokrati.
Men om nu L går med på detta, som fram tills nyligen var en skarp röd linje, då måste de väl ändå ha fått väldigt mycket sakpolitiskt i utbyte? Nja. Det som läckt ut i media än så länge är inte särskilt imponerande. Enligt ETC ska de ha fått SD att gå med på en folkomröstning om euron. Eurosamarbete har visserligen länge varit en käpphäst för Liberalerna, men som opinionen ser ut just nu är det inte troligt att ja-sidan skulle vinna en sådan omröstning. Dessutom är det ju, som Tomas Ramberg i DN också konstaterar, inte SD och L som själva beslutar om en eventuell folkomröstning. För att en folkomröstning verkligen ska bli av krävs förmodligen att både S och M är med på det.
Frågorna som måste ställas efter detta är: vad finns egentligen kvar av det parti som kallar sig för Liberalerna? Finns det över huvud taget någonting som de inte kan acceptera, eller är allt förhandlingsbart? Och går det att lita på Simona Mohamsson i någon enda fråga?
Det mesta talar fortfarande för att L kommer att åka ur riksdagen efter valet. Kanske kan de få lite taktikröster från M-, KD- och kanske till och med SD-väljare, och kanske, kanske kan det vara tillräckligt för att de ska klamra sig kvar över fyra procent. Men oavsett vilket kommer de att vara ett oerhört stukat parti, utan vare sig ryggrad eller något större inflytande. Det hade varit betydligt snyggare om de bara hade sagt: ”Nej, nu tar vi ett omtag, hoppar av Tidösamarbetet och återgår till våra liberala rötter” istället för att vi ska behöva bevittna denna utdragna självmordsscen.
Jan Jönsson, en av få liberala liberaler.
Att det inte finns något riktigt socialliberalt parti i svensk politik.
