Efter andra världskriget ville man undersöka hur vanliga människor kunde göra så vidriga saker mot andra, som att mörda och tortera dem. Vad kan lydnad och auktoritetstro få oss till? Hur långt kan vi gå?
För att bringa klarhet i det gjorde man ett experiment, där försökspersoner uppmanades att ställa frågor till någon (som kallades ”eleven”) i ett angränsande rum och ge dem elstötar när de svarade fel.
I själva verket fick ”eleven” ingen stöt – men det visste inte försökspersonerna. De trodde att de började försiktigt och sedan vred upp styrkan undan för undan. De högsta nivåerna hade varit direkt livshotande om det hade varit på riktigt.
En sträng lärare i vit rock agerade experimentledare och uppmanade försökspersonerna att fortsätta, trots att ”eleven” klagade, skrek, bankade i väggen och slutligen tystnade. ”Det är nödvändigt”, sa han när försökspersonerna inte ville gå längre. ”Ni har i själva verket inget val.” Och majoriteten fortsatte. Någon gång under experimentet ville alla avbryta, men de flesta gick till slut hela vägen.
Psykologen Stanley Milgram, som låg bakom studien, skrev i en sammanfattande kommentar att vuxnas ”extrema villighet” att lyda en order från en auktoritet var det viktigaste resultatet och det som framför allt behövde en förklaring.
Förklaringen tål att tänka på – men här i Sverige kan vi konstatera att Tidölagets eget Milgramexperiment, med väljarna som försökspersoner, har nått en kritisk punkt. Nu drabbar deras politik så många, så nära partiernas egna målgrupper, att det inte fungerar längre. Protesterna kommer från så stora delar av samhället att de måste börja dra tillbaka förslag och skapa speciallösningar.
I Tidölagets experiment är det verkliga människor som drabbas. Inte av elstötar, utan av utvisning, sönderslagna liv och splittrade familjer. Även om de, som det kallas, har ”gjort allting rätt”.
Precis som i Milgramexperimentet har försöksledarna förklarat att det som händer är nödvändigt. De har motiverat sin politik med att den behövs för att öka samhörigheten, förbättra integrationen, bekämpa gängkriminalitet och terror.
Argumenten har varit grumliga och motsägelsefulla. Nej, människor blir inte mer självförsörjande för att man utvisar dem som har lägre löner. Nej, man kan inte skapa sammanhållning genom att vägra stora grupper trygghet. Men de uttalas, om inte med auktoritet, så i alla fall i ett auktoritärt tonläge.
Tidölaget fortsätter att vända sig till dem som lyssnar till sådant. Under presskonferensen om migrationspolitiken den 6 mars talades det om att minimera invandringen, och Jimmie Åkesson påtalade att alldeles för stora grupper ”hyser andra lojaliteter före den som man rimligen borde hysa för Sverige” – du skall inga andra gudar hava jämte fosterlandet.
Men nu vände de sig även till väljare som ser sig som humana demokrater. Nu vill de undvika orimliga följder, som att ungdomar utvisas mitt i gymnasiet. De vill ha undantag och ventiler i lagstiftning som reglerar arbetskraftsinvandring och aningen mjukare regler för spårbyte.
Undertexten lyder: ”Vi är ju ändå inga monster!”. Om mannen i den vita rocken i Milgramexperimentet hade hoppats bli omvald av sina försökspersoner hade han nog sagt något liknande, och gett ”eleven” en chans till att svara rätt. Men principen att han fick dela ut livsfarliga elektriska stötar till ”eleven” hade varit densamma.
Tidöpartierna vill verkligen bli omvalda, men inte någon gång sedan valet 2022 har det sett ut som om svenska folket är berett att göra det misstaget igen. Inte majoriteten av väljarna i alla fall. Oppositionen har hela tiden haft övertaget, ofta med god marginal. Vi är en majoritet som vill göra något bättre av framtiden.
Solen skiner!
Krig, kärnvapen och fascism.
